Först vill jag framhäva en bok som bör vara obligatorisk läsning för genuina försvarsvänner. Den står i stark kontrast till den rubricerade boken som det är svårt att ta på allvar.
Carl Björemans bok, Försvarets förfall, gavs ut 2011. Denna klassiska skildring av Konsten att lägga ned försvaret utan att någon bryr sig – som undertiteln lyder – är nödvändig läsning för den som vill förstå bakgrunden till vårt nuvarande utsatta läge. Det präglas ju alltjämt av den största svenska nedrustningen genom tiderna. Folkförsvaret underminerades genom att den allmänna värnplikten avskaffades. Istället satsades det på expeditionskårer för offensiva insatser i fjärran länder. Björeman summerar träffande desorienteringen i ett par pricksäkra meningar: ”Den interoperabilitet som byggts in i det svenska militära försvaret innebär att det måste underordna sig stormaktsalliansernas militära kultur. Det finns risk för att försvarsmakten tenderar att bli en stat i staten, styrd av den kultur som råder i stormakternas offensiva krigsmakter, inte av nationella värderingar.” Där står vi än idag med trupp i Irak och Afghanistan och risk för att regeringen tillmötesgår franska krav på ytterligare insatser.
Kent Zetterberg sammanfattar i förordet den försvarsfientliga utveckling som boken om Försvaret förfall så sakligt belyser: ”Om man får tro statsmakterna försvaras nu vår säkerhet bäst genom internationella insatser i andra världsdelar. Sveriges säkerhet på hemmaplan har i sin tur tagits över av en multinationell koncern, kallad ’Gemensam säkerhet’, som välvilliga uttyder som EU och NATO i förening. Denna diffusa skärm skall skydda Sverige, inte det svaga svenska försvaret. Sverige har förlorat sitt folkförsvar och har övergått till en liten expeditionskår, ett yrkesförsvar. Hur denna märkliga resa gick till handlar denna bok om.”
Det ska medges att det på senare tid tagits vissa steg i rätt riktning, om än ytterst blygsamma, klart trevande och i grunden genuint otydliga. En nödvändig omorientering av inriktningen på det svenska försvaret är det än så länge inte fråga om. Strategiskt sett är det mesta vankelmodigt. Det hela står och väger. Positiva öppningar kan finnas, men en felaktig politik under årtionden är alltjämt präglande, hårt tyngande och inte övergiven. Björemans bok utgjorde en larmsignal, som påverkade utvecklingen åt rätt håll, men den har inte ännu slagit igenom så som den förtjänar.
Björemans bok står i stark kontrast mot en annan bok som kom ut 2011. Den senare bokens titel är Till bröders hjälp – Med sikte på en svensk solidarisk strategi. Den är på det hela taget Bo Hugemarks bok (han är redaktör och han har skrivit inledningen och tre omfattande bidrag i övrigt). Karl Neretnieks medverkar med en artikel som är i linje med Hugemarks utgångspunkter.
Ur ett svenskt försvarsvänligt perspektiv är boken besynnerlig. Hur kan man i ett läge där det svenska försvarets befinner sig i förfall komma på tanken att vad som återstår av svensk försvarskraft ska disponeras för att ingå i planering och förberedelser för militära ingripanden i Baltikum? Detta kan en insiktsfull betraktare svårligen ta till sig.
De baltiska staterna har avgjort sina säkerhetspolitiska strategier. De har valt att bli medlemmar av Nato. Detta är deras val. Förhoppningsvis är det, med deras utgångspunkter, historia och geografi, förnuftiga val. De baltiska staterna torde kunna bedöma detta bättre än vad en utomstående betraktare kan. I valen som de gjort ingår att de, utöver den försvarskraft de själva förmår mobilisera, har att söka skydd hos och lita till insatser från Nato, den allians de satt sin tillit till, om de hotas eller utsätts för väpnat angrepp.
För svensk del kan man bara notera de beslut som de tagit och som varit deras egna. Vi har ingen anledning att överpröva eller ifrågasätta deras vägval. Vi kan bara hoppas på att de vid hot eller väpnade angrepp erhåller det skydd från Nato som de räknat med och att de genom sina anslutningar till alliansen inte dras in i kritiska lägen som de eljest hade kunnat undgå.
Hugemark och Neretnieks tänker sig att vi ska blanda oss i dessa förhållanden, ja, planera och förbereda för svenska militära utryckningar i Baltikum. De spelar på den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen från 2009, som enligt Hugemark eventuellt skulle kunna innebära att Sverige ska stötta Baltikum militärt. Detta är inte hållbart och dessutom en mycket farlig politik.
Hugemark vill pröva och dra in Sverige i ett högt spel med vårt land och folk som insats. Men solidaritetsförklaringen innebär ju inte att Sverige ska bidra med väpnad trupp om en baltisk stat utsätts för väpnat angrepp.
Skulle Sverige ingripa militärt i närområdet får vi räkna med att detta kommer att besvaras. Än värre är naturligtvis att med planer och förberedelser för sådana tilltänkta ingripanden riskerar vi att omgående dras in i ett stormaktskrig. Det skulle underminera vår alliansfrihet. En sådan politik kan inte vara vår.
Att Sveriges regering och riksdag antagit en klibbig, men i grunden oförbindande solidaritetsförklaring, som riskerar att skapa oklarhet om var Sverige står och i onödan utsätta vårt territorium för hot, är naturligtvis oacceptabelt. Ryssland skulle närmast bli tvunget att överväga att slå till mot Sverige för det fall vi skulle vara inställda på att sända trupp till en baltisk oroshärd för att strida mot ryska kontingenter.
Hur ska detta hanteras? Svaret är att den kladdiga solidaritetsförklaringen ska upphävas. Sverige ska inte ingripa militärt i närområdet utan att först ha blivit utsatt för hot och väpnat angrepp. Vi ska inte förändra hotbilden mot Sverige eller den svenska säkerhetspolitiken. Hugemark och Neretnieks gör inga sådana överväganden. De tycks se den aparta solidaritetsförklaringen som en plattform för att driva oss in i Nato, och de ställer inte på allvar frågan vad som tjänar Sveriges säkerhet bäst.
Så länge som Sverige inte kan försvara det egna territoriet så måste alla eventuella hänsyn till den besynnerliga solidaritetsförklaringen avpolletteras. Vi ska upprätthålla vår egen säkerhet, och när vi förmår göra det ger vi samtidigt ett mycket värdefullt bidrag till den säkerhetspolitiska stabiliteten i vår omgivning.
Vi ska inte låta oss dras in i militära engagemang utan att vi utsatts för hot om ett angrepp. Vår huvudlinje bör i första hand vara diplomati och säkerhetspolitiska lösningar. Det svenska folket är inte berett att offra sig för att realisera krigsinsatser av det slag som Hugemark och Neretnieks är inne på.
Etablissemanget i vårt land tycks föredra att i tysthet omvandla den svenska säkerhetspolitiken, steg för steg, och att bland annat göra detta genom ansvarslösa uttalanden om vad Sverige i olika lägen skulle kunna tänka sig att bistå med. Det hela är farligt och ansvarslöst. Det kan få allvarliga följder.
Det är inget fel på solidaritet. Utsätts de baltiska staterna för hot om våld i strid mot FN-stadgan bör Sverige inte förhålla sig passivt utan ta upp saken i FN och i övrigt verka för att aggressorn isoleras och motverkas. Om det skulle komma till väpnat angrepp, måste emellertid de baltiska staterna förlita sig på den allians de valt ska skydda dem.
Björemans bok är en utomordentlig viktig avstamp att bygga vidare på för att återställa ett starkt, fredsbevarande försvar. Hugemarks, Neretnieks med fleras bok befäster en felorientering som vi bör distansera oss från och som i förlängningen kan leda till att vi låter oss dras in i krig som inte är våra.