Sveriges säkerhetspolitiska ambition måste vara att stå utanför varje krig, nära eller fjärran. Bryter det ut kommer vi inte att delta, förutsatt att vi inte blir angripna. Den av några debattörer förordade ”solidaritetspolitiken” innebär raka motsatsen. Enligt dessa kan Sverige aldrig stå utanför krig som utkämpas av våra grannar (eller unionspartner), och vi bör heller inte avstå från krigsinsatser på avlägsna platser.
Det är en trist utveckling att den senare linjen öppet torgförs av personer som har eller har haft ansvar för svensk säkerhetspolitik. Bevisligen har landet kunnat upprätthålla sitt oberoende trots krigsföretag i vår nära omvärld. Det är ingen slump att vi inte har dragits in i krigshändelserna, lika litet som det har varit någon slump att krig har brutit ut. Denna politik av oberoende och neutralitet i stormaktkonfrontationerna har haft en djup folkförankring.
Länder som har återförsäkrat sig militärt hos någon eller några av de större makterna har inte sällan råkat illa ut. Frankrike utfärdade efter första världskriget säkerhetsgarantier till ett antal europeiska stater, men dessa garantier visade sig totalt värdelösa när nästa krig bröt ut. Frankrike och Storbritannien bröt skamlöst sina löften och inskred inte när Polen anfölls i september 1939. De valde att låtsaskriga.
Den alliansfria statens politik är inte riktad mot någon. Den har inte heller behov av några försäkringar hos en part, men den behöver förankra sig hos alla parter. När den ställer sig utanför en militär allians (utan att ansluta sig någon annan), kan detta inte betraktas som ”eftergiftspolitik”, såsom ett antal debattörer i tidskriften Vårt Försvar (3:2015) nyligen gjort gällande. Vem ger vi efter för genom att inte ansluta oss till Nato? Den alliansfria rörelsen omfattar en majoritet av världens länder.
Sverige bör beakta alla parters legitima intressen, men Sveriges eget allt överskuggande intresse bör vara att lämnas i fred. ”Solidaritetspolitik” istället för neutralitetspolitik är ett bra sätt att inte bli lämnad i fred, och i den mån den har blivit någonting annat än ett icke förpliktande svammel bör den överges. Det finns alla skäl i världen för Sverige att återupprusta sitt bräckliga militära försvar – men inte ett enda fullgott skäl för att bedriva krigsaktivism.
Hur någonting sådant kan åstadkommas respektive undvikas är grundteman i antologin Försvaret främst, som utkommer i den 14 december på Celanders förlag. Där har vi funderat på hur ett försvar som tar sin huvuduppgift på allvar skulle kunna se. Det ska inte vara offensivt utan defensivt. Det måste ha god teknisk utrustning, men framförallt måste den genomsyras av medborgaranda. Ett litet land klarar inte av att försvara sig själv utan stabil folkförankring.
Det svenska försvaret ska vara nationellt, det är ett genomgående tema i boken; insatsförsvaret kan snarast avvecklas. Ingen ska tala om för oss vilka vägval Sverige ska göra i försvars- och säkerhetspolitiken – inte Rysslands Stockholmsambassadör och inte Lettlands försvars- och premiärministrar ( se till exempel http://www.svd.se/lettland-vill-ha-sverige-med-i-nato/om/varlden).
Mer information om antologin Försvaret främst finns i en annons i denna sajts högerspalt.