Försvarsberedningen lade den 26 april fram sin delrapport, Kontrollstation 2023, om försvarets utveckling.
På regeringens uppdrag skulle beredningen komplettera underlaget för försvarssatsningarna med en omvärldsanalys där inverkan av kriget i Ukraina togs med och en ny kostnadsanalys skulle tas fram till början av juni.
Försvaret är i en uppbyggnadsfas och även civilförsvaret rustas upp vilket är nödvändigt. Försvarsanslaget skall nå 2 procent av BNP som är satt utifrån Natos krav, vilket rapporten klargör, och det målet skall uppnås ”så snart som möjligt, men senast 2026”.
Frågan är dock vilken försvarsstrategi som skall vara styrande.
Mycket av inriktningen sker som anpassning till Nato och bygger på att Sverige skall ta emot militärt stöd vid ett angrepp och att vi vid ett medlemskap skall delta i Natos övervaknings- och snabbinsatsstyrkor.
Samtidigt växer allmänhetens stöd för försvaret och de frivilliga försvarsorganisationerna får stark tillströmning av medlemmar. För de flesta är det säkert naturligt att vi skall försvara vårt eget land och att försvaret skall återuppbyggas med det syftet.
Från politiker och Försvarsmaktens ledning kommer dock oklara och delvis motstridande besked. Vikten av att kunna motta Nato-styrkor betonas samtidigt som uppbyggnad av det egna försvaret fortsätter.
Ett exempel på oklarheten är motiven för flera av de nya regementen som beslutats. Regementena i Falun och Sollefteå skall enligt regeringen ha som en viktig uppgift att säkra överföring av Nato-styrkor till Sverige från Norge. Likaså hävdade förre försvarsministern Hultqvist att ett nytt regemente i Norrbotten behövdes för att stödja att militär trupp utifrån kan föras in.
Det saknas fortfarande en uttalad politisk målsättning att skapa ett territorialförsvar för hela landet.
Till det behövs betydande markstyrkor som för att inte bli orimligt dyra måste baseras på att allmän värnplikt återinförs.
Som läget är idag har Sverige bara en och en halv fullt utrustad och övad brigad och först 2030 skall det enligt liggande plan finnas tre. Utöver brigaderna, kärnan i markförsvaret, skall några bataljoner sättas upp som lokalförsvarstyrkor. Det sker med nya regementen som skall nå full kapacitet först 2026–2030.Personalbristen inom försvaret är ett av de största hindren för uppbyggnaden. Planen är att senast 2025 nå 8 000 årligen grundutbildade genom värnplikt vilket är långt ifrån behovet för ett territorialförsvar.
Rapporten om kontrollstation 2023 ger inte någon tydligare bild av läget.
Personalbristen anges fortsatt som en av de mest kritiska frågorna, men man höjer inte målet utan kvarstår med att sikta på 8000 värnpliktiga 2025 och skriver: ”Försvarsberedningen kan konstatera att bristen på personal är en begränsning för tillväxten i enlighet med totalförsvarsbeslutet 2020.”
Beredningen anger 17 områden där det krävs större insatser jämfört med det liggande försvarsbeslutet.
Som första punkt sätts att hela krigsorganisationen skall vara färdig senast 2030.
Övriga punkter är ökade satsningar främst på flyg, flotta, luftvärn och sambandssystem.
Eftersom ingen av de övriga 16 satsningarna anger ökning av vare sig antalet brigader eller värnpliktiga får man utgå från att ett territorialförsvar för hela landet inte finns med i planeringen, i alla fall fram till 2030.
En av punkterna rör nyanskaffning av samtliga soldaters eldhandvapen och personliga utrustning, men där görs kommentaren att detta inte kommer att uppfyllas före 2030.
En punkt som kan bli viktig är att man önskar ökad satsning på de frivilliga försvarsorganisationerna. Vidare skall uthålligheten i krig förstärkas genom anskaffning av ytterligare läkemedel, drivmedel och nödvändiga reservdelar med mera samt lastbilar och ammunition.
Sammantaget handlar det om att fullfölja en strategi där mycket går ut på att rusta sig för att ta emot militärt stöd utifrån medan eget territorialförsvar för hela landet inte prioriteras.
Otydligheten från politiskt håll vad gäller uppbyggnaden av de egna markstyrkorna påtalades av Riksrevisionen i dess granskning av försvaret 2021.
Kritiken mot regeringen förklarades med att styrningen var otydlig vad gällde brigaderna trots försvarsbeslutet 2015. Centrala skrivningar och begrepp förklarades inte, och de kunde därmed tolkas på olika sätt. Det var först i december 2016 som uppfattningen att Försvarsmakten år 2020 skulle kunna agera samtidigt med två brigader tydliggjordes. ”Otydligheten innebar att Försvarsmakten fick ett stort tolkningsutrymme kring vad målet faktiskt var. Den tolkning som Försvarsmakten initialt gjorde var att brigader faktiskt inte var beställda som krigsförband.”
Riksrevisionen skrev att Försvarsmakten inom materielområdet ansåg att ”anskaffningen av JAS 39sE och nästa generations ubåt (A 26) utgjorde grundfundament och därmed skulle dessa områden inte vara föremål för avvägning”. Därigenom visades tydligt prioriteringen på insatsförsvar och tröskelförsvar före territorialförsvar.
Vare sig vi är med i Nato eller inte kvarstår att ytterst finns inga garantier för att landet kommer att försvaras vid ett väpnat angrepp annat än genom vårt eget nationella försvar.
En utbyggnad av ett territorialförsvar för hela landet baserat på allmän värnplikt kvarstår som ett viktigt mål att verka mot för en upplyst försvarsopinion i Sverige.
Vi får inte hamna i samma situation som Norge där avsaknaden av ett starkt eget försvar öppnat för USA att få fyra permanenta baser i landet där amerikansk suveränitet råder över norsk. Många i Norge menar att landet nu tappat kontrollen över försvaret av landet och att det är USA som styr.