Anförande på möte till stöd för Julian Assange och om det svenska deltagandet i Afghanistanskriget. Den 11 september på Odenplan i Stockholm.
Arr: Stödkommittén för Julian Assange, Nationella Kommissionen för Mänskliga rättigheter Chile-Sverige och Folket i Bild Kulturfront.
Viktigare än något annat när det gäller deltagandet i kriget har varit att visa Sverige som en lojal partner till USA och Nato.
Det överskuggar alla andra mål som regeringen smyckat ut insatsen med, såsom kvinnors rättigheter, flickors skolgång med mera.
Utredningen om Sverige i kriget 2002–2014 som kom 2017 visade detta klart.
Nato definierade 11 september-attentaten som ett angrepp på hela alliansen och hänvisade för första gången till artikel 5 i Nato-stadgan som stipulerar ”en för alla – alla för en”.
USA var dock mindre förtjust över att hela alliansen skulle ställa upp när man inledde bombkriget den 7 oktober 2001. Man ville inte ha massa stater att hela tiden tvingas komma överens med och försinka insatsen.
USA valde Storbritannien och Kanada. Sedan fick övriga Nato komma med i Isaf.
Det alliansfria Sverige var inte bundet av Natos stadga men ställde upp ändå i Isaf-styrkan vintern 2002.
För USA var det en fördel att kunna visa även alliansfria stater som Sverige och Finland som medverkande i kriget.
Sverige var ett av de länder som under hela kriget visade sig som mest lojala gentemot USA.
Flera viktiga Nato-länder avslutade sina insatser då de insåg att kriget var utsiktslöst och då hemmaopinionen mot kriget blev för stark. Holland drog sig ur 2010, Kanada 2011 och Frankrike 2013, följda av Australien. Norge lämnade sin provins Faryab hösten 2012. Sverige blev kvar till slutet, även om de direkt stridande uppgifterna övergått till stöd för den afghanska armén, när Isaf från den 1 januari 2015 ersattes av en ny Nato-ledd styrka, Resolute Support Mission (RSM).
Svenska regeringen anmälde sig som frivillig att ta över det vidsträckta området i norr med fyra provinser (stort som halva Götaland) som ett så kallat PRT där tanken var att upprätthålla säkerheten genom en kombination av civila och militära insatser. Något som visade sig vara resultatlöst.
Sverige följde lojalt USA:s och Natos direktiv i högre grad än många Nato-medlemmar.
Flera stater fick igenom undantag från Natos insatsregler (rules of engagement) som angav under vilka förhållanden man fick strida. Några fick undantag från att strida på natten, krävde att helikopter alltid skulle finnas för skadade, ej strida i snö, ej strida längre bort än två timmars väg från sjukhus med mera.
Sverige utmärkte sig för att inte kräva sådana undantag.
Enligt FN-mandatet skulle Isaf upprätthålla säkerheten men hade inte uppgiften att föra ett regelrätt krig mot talibanerna.
Nato överskred mandatet med den nya uppgiften 2009 att gå över till aktiv upprorsbekämpning (COIN) vilket innebar fullskalekrig med nattliga räder i afghanska hem som en viktig del.
Sverige följde Natos nya strategi och deltog i sådana räder, så kallade targeted killings.
Den svenska militären kallade detta sätt att strida för ett ”paradigmskifte”.
Det ledde till de mest intensiva striderna under hela kriget.
Några påtagliga resultat kunde dock inte Sverige visa upp vad gäller kontrollen över territoriet eller att talibanerna tvingats tillbaka.
Utredningen som kom 2017 summerade strategin för upprorsbekämpning:
”COIN-konceptet misslyckades i det svenska operationsområdet, liksom i hela Afghanistan.”
Man vann inte afghanernas ”hearts and minds” och kunde inte stabilisera landet.
Försvarsmakten har medgivit att man deltagit i targeted killings, bland annat genom nattliga räder i afghanska hem.
Detta kan ha varit utomrättsligt dödande om man inte kunnat visa att offren utgjorde ett direkt hot mot den svenska styrkan och att offren var att betrakta som kombattanter i folkrättens och den humanitära rättens mening.
Regeringens egen utredning tog aldrig upp sådana frågor.
Klart är att många targeted killings genomfördes i de provinser som låg under den svenska styrkans ansvar.
Sverige bidrog även med underrättelser och signalspaning till Natos så kallade dödslista (”Natos Todeslist” som tyska Der Spiegel kallade det).
Listan angav misstänkta motståndsmän som skulle likvideras av Isafs styrkor.
Militärt betydde Sveriges soldater lite för hela krigets utgång utan det låg på ett annat plan.
För Sverige var det viktigt att få erkännande från USA och Nato som en pålitlig och lojal militär partner.
För USA och Nato var det viktigt att kunna visa upp många länder som deltagare och därmed söka legitimera den utländska närvaron.
Då betydde det inte så mycket om styrkan var blygsam (600–800 av den totalt mer än 100000 man starka insatsen).
Propagandamässigt var det ändå tillräckligt.
Man kan jämföra med Norge som till slut endast hade en soldat kvar i Irak under USA:s krig där.
Ändå visade USA upp Norge som stridande deltagare och den norska flaggan hissades tillsammans med övriga koalitionsstater på de amerikanska baserna i Irak.
Sverige och Finland fick som tack för deltagandet i kriget en särskild roll som utvald partner av Nato.
Det kallades Enhanced Opportunities Partners (EOP) och är så nära ett land kan komma Nato utan att var formell medlem i alliansen.
Nederlaget i Afghanistan borde leda till en till tillnyktring hos regering och riksdag.
Sverige borde nu dra lärdomar av detta och för framtiden inte delta i stormaktsledda krigsäventyr utan istället återuppta den traditionella svenska linjen att endast delta i fredsbevarande insatser med mandat från FN:s säkerhetsråd.
Misstankar om att svenska soldater kan ha begått folkrättsbrott och brott mot humanitär rätt måste utredas!
En vitbok om hela kriget och Sveriges deltagande gavs ut i veckan och finns nu att läsa på sajten alliansfriheten.se med förord av Sveriges tidigare försvarsminister Thage G Peterson.
Den rekommenderas för alla som vill förstå hur Sverige kom med i kriget och hur kriget genomfördes.