Svenska regeringar, oavsett politisk färg, har efter andra världskriget försvurit sig åt att stödja FN-stadgan och särskilt dess våldsförbud.
I praktiken har också Sverige försvarat FN-stadgan då folkrättsbrott begåtts både av stormakter och mindre stater, men det har inte varit ett konsekvent agerande. Som ett litet land går det inte alltid att i alla lägen uppträda med stenhårda principer, vilket oftast förstås av omvärlden.
Under kalla kriget fördömde svenska regeringar kraftigt USA:s krig i Vietnam och Sovjets invasioner i Tjeckoslovakien och i Afghanistan. Efter murens fall har svenska regeringar varit mindre principiella i sina ställningstaganden.
Ett än viktigare avsteg var när Sverige självt på 2000-talet började delta i krig ledda av stormaktskoalitioner som saknade FN-mandat eller som baserades på mandat utan begränsningar.
Historik
En snabb historik med exempel från de senaste drygt 25 åren ger en bild av Sveriges hållning:
- Gulfkriget 1990: Sverige stod bakom krigsresolutionen (678) men valde att inte delta som krigförande. Utrikesminister Sten Andersson var bekymrad över att resolutionen gav koalitionen, inte Säkerhetsrådet, rätten att beslut över kriget och hur det skulle fortsätta.
- Här grundlades nästan en praxis: att en koalition får ett mycket öppet mandat utan kontrollpunkter.
- Bombkriget mot Jugoslavien 1999 mötte först förståelse, då Sverige ställde sig bakom EU:s sanktionering av kriget, men detta modifierades sedan till ”ej entydig folkrättslig grund” av statsminister Göran Persson.
- Afghanistan 2001 var starten på Bush krig mot terrorismen. Sverige accepterade USA:s tolkning att bombkriget utgjorde självförsvar, gick sedan självt med i kriget 2002 och är fortfarande kvar med militär i USA/Nato-koalitionens RSM-styrka.
- Irakkriget 2003: Den svenska regeringen förklarade att kriget var ett brott mot folkrätten.
- Libyenkriget 2011. Sverige deltog men bröt mot Säkerhetsrådet resolution genom att medverka till regimskifte.
- Syrien 2013: Sverige hörde till den stora majoritet stater som inte stödde planerna på en USA-intervention. Statsminister Fredrik Reinfeldt framhöll vid Obamas besök i Stockholm samma år att FN skulle hantera frågan.
- Annekteringen av Krim 2014 fördömdes skarpt som ett folkrättsbrott, och Sverige deltar fortfarande i EU:s sanktioner mot Ryssland.
- Svenska regeringens reaktion på USA:s, Storbritanniens och Frankrikes attack mot Syrien april 2018 var typisk för ett litet land – försiktig kritik samtidigt som man inte enbart lade skulden på stormakterna. Sverige hävdade att FN skulle hantera frågan. Utrikesminister Margot Wallström uttalade före attacken att hon inte såg ”att ett folkrättsbrott ska lösas med att man begår ännu ett folkrättsbrott”.
Deltagande i internationella operationer
Med deltagande i kriget i Afghanistan från 2015 (i den nya Nato-ledda RSM-styrkan) och kriget i Irak 2015 har svenska regeringen försvarat att Säkerhetsrådet kan kringgås.
Båda insatserna saknar mandat från FN:s säkerhetsråd. Istället hävdar USA som leder insatserna (i Afghanistan tillsammans med Nato) att man är i länderna på inbjudan av regeringarna där.
I Afghanistan pågår ett inbördeskrig där andra stater inte har rätt att medverka militärt.I Irak var situationen oklar folkrättsligt, eftersom regeringen i Bagdad 2014, när beslut om insatsen togs, saknade kontroll över stora delar av landet.
Svenska regeringen har ställt sig bakom USA:s och Natos tolkning av folkrätten utan att närmare gå in på om deltagandet strider mot FN-stadgans grundprincip om staternas rätt till självbestämmande som i sin tur innebär förbud för utomstående att militärt medverka på ena sidan i en inbördes konflikt.
Den USA-ledda koalitionen Inherent Resolve i Irak och Syrien saknar inbjudan från Syriens regering. Då koalitionen militärt ingripit i Syrien har detta fördömts av den syriska regeringen som ett brott mot landets territoriella suveränitet.
Sverige deltar i samma koalition med militär personal i Irak och har uttalat stöd för koalitionens operationer även i Syrien. Utrikesminister Margot Wallström har på koalitionens hemsida förklarat: “With other Coalition partners we aim to pursue a path to long-term stability in Iraq and Syria through a multifaceted contribution including extensive political, military and development support.”
I fallet Syrien handlar det om ett klart folkrättsbrott som Sverige indirekt medverkar till då vi ingår i koalitionen.
Sammanfattning
Med start under Gulfkriget har ett mönster växt fram där en koalition ledd av USA intervenerar på ett FN-mandat som inte innehåller begränsningar vare sig i tid eller i tydliga mål. Exempel är Afghanistan, Libyen och Irak.
Sverige var kritiskt avvaktande till Gulfkriget och deltog inte som krigförande, medan vi gått med som krigförande i de tre senare krigen.
Ett steg ytterligare på den vägen är militär intervention utan mandat från Säkerhetsrådet där de intervenerande staterna hävdar att inbjudan från en regering är tillräcklig grund. Genom att ställa sig bakom den uppfattningen och delta i sådana interventioner (Afghanistan, Irak) medverkar Sveriges regering till en farlig praxis som innebär att stormakter kan tillåtas runda Säkerhetsrådet.
Sverige gick också, i oträngt läge, med i den Nato-ledda interventionen i Libyen 2011. Andra stater, även tunga Nato-medlemmar som Tyskland, valde att inte delta.
Det fanns från början en viss tveksamhet från en del svenska företrädare att delta. Dåvarande utrikesminister Carl Bildt ställde sig först avvaktande, medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet krävde en svensk insats. Inom socialdemokratin var partiledaren Håkan Juholt tveksam, medan SSU tryckte på för att skicka JAS-plan.
I slutändan handlade det för regeringen om att på samma sätt som genom insatsen i Afghanistan skapa förtroende för Sverige som pålitlig partner till Nato. Carl Bildt skrev på sin blogg den 28 mars 2011 att de övriga krigförande länderna uppskattade inte bara Sveriges militära bidrag utan även den politiska betydelsen av att Sverige deltog.
Finlands hållning redan från början var ett klart nej till att delta militärt. Utrikesminister Alexander Stubb förklarade den 22 mars 2011: “Jag utesluter möjligheten att finska stridsflyg deltar i operationen att bilda en flygförbudszon.”
Bakom det beslutet låg framförallt Finlands säkerhetspolitiska hållning där försvarsmakten inte, som var fallet för Sverige vid den tiden, främst var till för internationella operationer utan för eget försvar av landets territorium.
Bombkriget mot Libyen 2011 genomfördes på ett sätt som stred mot folkrätten då det redan från start hade målet regimskifte. Sverige deltog i folkrättsbrottet uppenbarligen för att svenska regeringen satte partnerskap med Nato högre än att följa FN-stadgan.
Svenska regeringar har sedan det kalla krigets slut ömsom försvarat FN-stadgans våldsförbud och fördömt folkrättsbrott och ömsom tigit om eller gett passivt stöd till aggression.
För framtiden är de senaste 10 årens svenska politik illavarslande, då Sverige alltmer ställt upp bakom en stormaktspraxis att gå vid sidan av FN genom att vi deltar i interventioner i andra länder utan säkerhetsrådsmandat med hänvisning till inbjudan.
Sveriges hållning borde vara ett tydligare principiellt försvar för FN-stadgans våldsförbud, och Sverige borde i konsekvens därmed dra tillbaka svensk trupp från Afghanistan och Irak.
Svenska folket har av tradition ställt sig bakom FN, och en svensk regering oavsett färg kan räkna med brett folkligt stöd för en sådan linje.
Den svenska linjen efter andra världskriget att endast delta i fredsbevarande FN-operationer med mandat från Säkerhetsrådet gav Sverige goodwill i världen och var förenlig med vår alliansfrihet. Det är en politik som borde återupptas.
I Storbritannien och i Norge har deltagandet i kriget i Libyen granskats och utvärderats bland annat ur folkrättslig synpunkt. Den svenska insatsen har däremot inte genomlysts, och frågan om de svenska JAS-planen deltog i ett folkrättsbrott har inte blivit föremål för någon offentlig granskning.
Det är ett högst rimligt krav att en oberoende kommission granskar den svenska insatsen i Libyenkriget.
Anmärkning. – Anförande på möte arrangerat av FiBs Stockholmsavdelning 20 oktober2018 i Stockholm.