Militär alliansfrihet är grunden. Den ska vara verklighetsnära i politisk tillämpning. Den ska vara trovärdig i försvarspolitik mot alla Sveriges kringliggande parter.
Sveriges säkerhetspolitiska betydelse bestäms främst av läget i Nordeuropa, av USA:s och Rysslands stora militärstrategiska intresse där och av deras inbördes relationer.
Sveriges säkerhetspolitiska handlande måste vara verklighetsnära och stormakterna ska mötas med respekt. Deras militära medel och metoder måste fortlöpande följas upp och hänsyn därtill tas vid organisation av vårt försvar.
Sverige ska ha ett försvar för fred mot krig, som statsministern uttalade i Dagens Nyheter för två år sedan.
Ryssland har ett instängt läge och kan bara nå haven från Östersjön och från Kolaområdet. Det förra kan vara stängt av USA/Nato. Kolaområdet byggs ut militärt. Där finns ubåtar för terrorbalansen och sammansatta stridskrafter för att nå havsområdena väster om Skandinavien. Ryssland har ett starkt skyddsbehov i landets västra delar, särskilt av Kolaområdet. USA får samtidigt starka behov av att hindra ubåtar och stridskrafter från Kolaområdet och Östersjön att nå och verka på och från Nordatlanten. Nordens och Sveriges betydelse är betydande, eftersom stormaktsintressena bryts i vårt närområde.
USA:s intresse är främst offensivt och Rysslands klart defensivt, men det senare landet måste lösa behovet offensivt. Båda dessa parter kan kringgå Sverige. Sverige kan inte delta i kampen om luftrummet på de höga höjderna (Luftförsvarsutredningens slutbetänkande. SOU 2014:88). Parterna tvingas ingripa mot Sverige, endast om Sveriges säkerhetspolitik – dess vilja och förmåga – inte uppfattas som trovärdig.
En supermakt, som genomför angrepp, upplever sig ha stark tidspress för att uppnå fördelar mot huvudmotståndaren. Om angreppet inte lyckas snabbt och över stora ytor, kan man hamna i en sämre situation än före angreppet. Därför torde ett svenskt försvar som kan ge en angripare en långvarig, svårberäknad strid ha störst krigsavhållande förmåga. Angriparen måste ju då också kalkylera med att huvudmotståndaren får tid att verka från svenskt markterritorium.
Ingen kan avgöra vilken av parterna som inleder det ”osannolika kriget” eller av vilken anledning. Det rör sig om stormakter med globala intressen. Nog om detta här.
Även om inte Sverige angrips måste man inse den militärstrategiska betydelsen av Sveriges vidsträckta markterritoriums i samband med krig i Nordeuropa. Ingen av parterna, USA eller Ryssland, kan godta att den andra parten disponerar svenskt territorium. Denna part skulle ju då kunna förstärka sin defensiva kraft och klart förbättra sin offensiva kraft mot den andra parten. Denna part i Sverige skulle ju också kunna utöva stark militär kraft – söder ut mot Europa och norr ut mot Arktis. Detta är centralt i analysen.
Ryssland måste lösa sina geografiskt defensiva behov med offensiv krigföring. Det är av största vikt att både USA och Ryssland uppfattar svensk militär alliansfrihet som trovärdig, både politiskt och militärt. Svårt? Ja, men viktigt! Den militära alliansfriheten ska ge krigsavhållande effekt både i fred och i krig. Svensk trovärdighet ska verka ända till eventuellt angrepp på Sverige. Den som planerar angrepp på Sverige måste räkna med svenskt försvar och med huvudmotståndarens kvalificerade stridskrafter.
Analysen, om den är rätt, visar att det inte är hjälp som Sverige kan räkna med mot den part som anfaller svenskt markterritorium. Det är parternas egenintresse som styr. Återigen: ingen av parterna vill se den andra parten behärska svenskt territorium. Sveriges självständighet ger sålunda stark krigsavhållande effekt.
Strategen och debattören Raimo Jakola har sedan länge i debatt framhållit att både USA och Ryssland har anskaffat och beräknas rusta med alltfler fjärrstridsmedel i form av ballistiska robotmissiler som med omedelbar verkan och precision kan nå markmål ner till fordonstorlek på vårt territorium. Detta gör att Sverige omöjligt kan bygga ett försvar på insatsförsvaret eller dess förstärkning. Enkelt uttryckt: småstaten Sverige kan inte gå i duell med stormakterna.
Sverige bör snarast påbörja organisering av ett defensivt försvar över hela vårt markterritorium. Detta försvar kräver verklig allmän värnplikt med god utbildning och utrustning. Striden ska genomföras som jägarstrid i ett stort antal små grupper samt i lämplig terräng och i lämpliga situationer binda angriparens kvalificerade stridskrafter. Tidsförluster och bindningar av angriparens kvalificerade stridskrafter sker genom överfall, eldöverfall, förstörelseverksamhet med mera. Logistiskt kan försvaret organiseras i jägarbataljoner över milsvida områden och ingå i lämpliga administrativa områden.
Men Sverige är stort och därför behövs spaningsverksamhet, till exempel pansarspaningsförband, som kan uppträda – också de i små enheter – över landsdelar för att klara ut egna och av angriparen tagna områden. Detta ingick i ett franskt koncept som infördes och prövades som spaningsskvadroner från mitten av 1950-talet. Då pansar och luftvärn inte kunde anskaffas byttes spaningsskvadronerna ut i början av 1970-talet mot 16 jägarbataljoner i krigsorganisationen.
Det ”moderna” konfliktområdet Arktis beskrivs i boken Geografins makt (svensk översättning: Volante 2018), kapitel 10, av den internationellt kände journalisten Tim Marshall. Han behandlar Nordens militära betydelse för Ryssland och USA och även avsevärda väntade naturtillgångar möjliga att kämpa om.
Ryssland har ett stort försteg i Arktis och har byggt ett helt samhälle där, medan USA endast har byar, heter det. Ryssland har endast trettio mil mellan Kolahalvöns stränder till arktiska packisen, därefter kommer Norska havet och Norra Atlanten.
Putin gör reklam och hävdar Kola som landets framtida norra energiport för olja och gas. Ett regemente byggs med Murmanskbrigaderna som Rysslands permanenta minimistyrka i Arktis. År 2014 demonstrerade Ryssland sin fulla förmåga att strida i sträng kyla, då landet genomförde en övning som omfattade 155 000 man och tusentals stridsvagnar, flygplan och fartyg. Det ryska försvarsministeriet angav att övningen var större än motsvarande sovjetiska under det kalla kriget, heter det i boken.
Men Sverige ska inte ta någons parti i kampen om Arktis.
Sverige måste tänka nytt med början nu, ty Sverige behöver en hel värnpliktsarmé med god utbildning och utrustning för krigsavhållande effekt och säkerhet. Beslut måste fattas innan tilldelning av nya försvarspengar äger rum. Medborgarna måste nu upplysas!
Anmärkning. – Författaren är överste av första graden och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien. Artikeln bygger på ett anförande 3/12 på Karlbergs slott inför Chefen för armén och generalstabskåren.