Sverige i krigskoalitionen

Lars-Gunnar LIljestrand

Turkiet hotar på nytt att angripa områden i norra Syrien. I början av 2018 invaderade man Afrin och installerade en regim benämnd Syriska interimsregeringen. Nu säger Turkiet att man skall invadera även en resterande del i norra Syrien.

En viktig part i konflikten är den USA-ledda koalitionen Inherent Resolve, med främst amerikanska styrkor på marken kring Manbij i det hotade området. Koalitionen stöder kurder vars mål är autonomi inom eller självständighet från Syrien.

Inherent Resolve avvisar alla påståenden om att dess trupper skall dras tillbaka från Syrien. I en deklaration den 15 december i år slår man fast att uppdraget kvarstår och att man behåller sin militära styrka i landet. Varje indikation om att USA skall ändra sig är falsk, säger koalitionen.

Koalitionen i Syrien

Koalitionens har angett målet att besegra kvarvarande IS- styrkor i området. Det har dock gradvis kommit att ändras. Inriktningen var från början att ingripa mot IS och andra terroristgrupper, även om bombningarna enligt den syriska regeringen genomfördes på ett sätt och mot mål som gynnade oppositionen.  Den 30 september i år deklarerade emellertid USA-administrationen offentligt en ny inriktning för koalitionen. Man kommer att kvarstå med militära styrkor i Syrien på obestämd tid, nu med syftet att motverka Irans närvaro i landet.

Sverige deltar i koalitionen med trupp i Irak. Regeringen beskriver den svenska insatsen som begränsad till Irak. Det kommer inte fram vare sig i propositioner till riksdagen eller i andra offentliga uttalanden att det rör sig om ett deltagande i en koalition som också intervenerar militärt i Syrien. Utrikesminister Margot Wallström har dock ställt sig bakom koalitionens intervention i Syrien i ett uttalande som återges på koalitionens hemsida:

”Sveriges deltagande i den globala koalitionen är brett och långsiktigt. Tillsammans med andra koalitionspartners syftar vi till långsiktig stabilitet i Irak och Syrien genom ett mångfacetterat bidrag som innefattar brett politiskt och militärt stöd samt utvecklingsstöd.”

Koalitionen består av ett 50-tal stater främst från väst. Svenska styrkan är 70 personer. Regeringen menar att Sverige har en viktig roll: ”Sverige deltar i den militära arbetsgruppen och arbetsgruppen för stabiliseringsinsatser. Sverige ingår även i koalitionens kärngrupp som består av omkring 30 bidragsgivare.” (Propositionen 2018)

De viktigaste militära bidragen kommer, förutom från USA, från Storbritannien och Frankrike. Dessa tre stater står för huvuddelen av bombinsatserna både i Irak och Syrien.

Från koalitionens sida ser man interventionerna i Irak och Syrien som en helhet. En amerikansk general leder koalitionen och styrkor fördelas till olika insatsområden efter behov. Det är inte mycket känt om hur och var den svenska styrkan stationeras i Irak, men det är sannolikt att det görs utifrån en samordnad plan för koalitionen. Norska medier har informerat om att norska specialstyrkor först placerades i Irak men sedan, efter begäran från USA, omgrupperades till Syrien och en del av Jordanien som gränsar till Syrien.

Koalitionen trycker också på att alla deltagande länder är med i samma insats i Irak/Syrien, vilket markeras i koalitionens motto: One Mission, Many Nations

 

Två koalitioner ledda av stormakter

I regionen opererar idag två koalitioner: den USA-ledda Inherent Resolve och koalitionen mellan Ryssland, Syrien och Iran där också styrkor från Hizbollah ingår. Ryssland är den ledande aktören i den koalitionen.

Koalitionerna bildades i slutet av 2014, då krav restes runt om i världen att terroristorganisationen IS och andra islamistiska terrororganisationer måste bekämpas.

FN:s säkerhetsråd antog den 20 november 2015 resolution 2249 som utgör grunden för hur terrorismen skall bekämpas. Resolutionen uppmanar medlemsstater, som har kapaciteten, att vidta alla nödvändiga åtgärder mot terroristorganisationer i Irak och Syrien. Åtgärderna måste dock vara i enlighet med FN-stadgan. Trots den till synes tydliga uppmaningen att bekämpa terroristerna i Irak och Syrien gav resolutionen inget mandat för användandet av militärt våld. Resolutionen saknar hänvisning till kapitel VII som krävs för en militär insats.

Sannolikt skulle ett mandat att sätta in militär kunnat antas av rådet om man ser till världsopinionen vid den aktuella tidpunkten. Terrordåden i Paris hade ägt rum bara ett par veckor före, och krav restes från flera håll på krafttag mot IS. USA och Ryssland kunde dock inte enas. Ryssland krävde, enligt vissa uppgifter, att Syriens regering måste få rätt att ge tillstånd på samma sätt som Iraks regering redan tidigare gjort till utomstående militär insats, men USA var emot.

Resultatet blev att två koalitioner bildades: den USA-ledda Inherent Resolve för insatser i Irak och Syrien och den i praktiken Rysslandsledda med Ryssland, Syrien och Iran för insatser i Syrien.

 

Folkrättslig grund

Inherent Resolve anger inbjudan från Iraks regering som folkrättslig grund. Iraks regering hade den 25 juni 2014 i ett brev till FN:s generalsekreterare efterfrågat hjälp för att bekämpa IS genom bland annat utbildningsstöd och materiellt stöd till det irakiska försvaret.

Inherent Resolve har emellertid ingen inbjudan från Syriens regering.

Det har däremot den av Ryssland ledda koalitionen. Visserligen finns inget offentliggjort dokument, men den syriska regeringen har på många sätt visat att den stöder den ryska koalitionen och den ryska och iranska militära närvaron.

Även om den folkrättsliga grunden för inbjudan till militär intervention inte är helt uppenbar i de här fallen (varken den irakiska regeringen eller den syriska hade kontroll över stora delar av sina territorier) har staterna i världen som helhet erkänt inbjudningarna som folkrättsliga i de här fallen eller åtminstone avstått från att protestera mot dem.

Vad gäller Inherent Resolves militära intervention i Syrien finns dock ingen folkrättslig grund, vilket på olika sätt markerats av flera stater och de flesta folkrättsjurister. USA:s förklaring att man gått in i Syrien i preventivt självförsvar för att slå ut terrorister som skulle kunna angripa Irak och västländer från syriskt territorium – den så kallade ”unwilling or unable-doktrinen” – har inget stöd i folkrätten eller bland majoriteten av FN:s medlemsstater.

Syriens regering förhöll sig närmast, passiv då Inherent Resolve inledde bombningarna 2015. Angreppen, som utfördes av främst USA, Frankrike och Storbritannien, inriktades mot IS i norra Syrien och mot gränsen till Irak. Uppenbarligen kunde den syriska regeringen acceptera sådana insatser mot terroriststyrkor. När sedan attackerna kom att inriktas så att de främst stödde oppositionen i områden där denna etablerat sig, hårdnade den syriska regeringens hållning och interventionen från Inherent Resolve fördömdes som ett brott mot Syriens territoriella integritet och suveränitet. En ståndpunkt som Syriens regering upprepade gånger framfört under de senaste åren.

 

Svenska regeringens Syrienpolitik

Svenska regeringen stöder Inherent Resolves militära operationer i Syrien, vilka indirekt riktar sig mot den syriska regeringen.

På det politiska planet har Sverige också från konfliktens början tagit ställning för olika oppositionella grupperingar som strävar efter regimskifte i landet.

EU hade redan 2011 beslutat om vittgående sanktioner som främst riktades mot den syriska regeringen och som är i kraft än idag.

Sverige markerade ingen avvikande uppfattning då EU:s utrikesministrar 2012 deklarerade att en bestämd gruppering, Syriens Nationella Råd, erkändes som ”en legitim representant för syriska folket”.

Ett par år senare var det en annan gruppering i opposition mot den syriska regeringen, High Negotiations Committee (HNC), som EU:s ministerråd lyfte fram.

Utrikesminister Margot Wallström har uttalat att man stöder olika grupperingar i oppositionen mot den syriska regeringen, även Syriska Interimsregeringen som nu har installerats av Turkiet i de tidigare kurdkontrollerade områdena i norra Syrien.

Samtliga dessa av EU och Sverige uppbackade organisationer är finansierade utifrån av Väst, Turkiet eller Saudiarabien där de har sina kontor. Som det verkar har de ett begränsat stöd bland syrierna.

Det svenska civila biståndet är bara riktat till grupper och områden som inte kontrolleras av den syriska regeringen.

 

Bondeoffer

Stormakternas koalitioner är ingen garanti för vare sig Irak eller Syrien att deras nationella suveränitet respekteras.

Enligt folkrätten skall stater som deltar i militär intervention inte agera på ett sätt som strider mot den inbjudande statens vilja, men i praktiken är den inbjudande staten alltid i underläge mot en stormakt som verkar militärt i landet.

Den irakiska regeringen har protesterat mot Turkiets upprepade interventioner i de norra kurddominerade delarna av landet. USA har inte ingripit, då hänsynen till Nato-medlemmen vägt tyngre.

När Turkiet invaderade syriska Afrinprovinsen i början av 2018, höll sig Ryssland diskret undan och agerade inte till stöd för den syriska regeringen som börjat skicka trupp mot området i ett fåfängt försök att återta det. USA å sin sida övergav sina kurdiska partners i området. För både Ryssland och USA var relationen till Turkiet viktigast.

Ryssland agerar utifrån sina nationella intressen och håller möten i Astana och Teheran tillsammans med Iran och Turkiet (utan Syriens medverkan) om Syriens framtid.

 

Alliansfriheten och folkrätten

Med deltagandet i koalitionen Inherent Resolve blir Sverige del av ett stormaktspel i Mellanöstern. Här står två militärkoalitioner mot varandra och riskerar att i värsta fall komma i krig.

Den svenska Syrienpolitiken innebär ett ställningstagande för grupper som är i opposition mot landets regering och är en otillåten inblandning i Syriens inre angelägenheter.

Koalitionen Inherent Resolve intervenerar militärt i Syrien utan stöd i folkrätten och begår en aggression mot landet. Sverige blir en medaktör när vi stöder sådana insatser.

Konkurrensen mellan USA och Ryssland resulterade i bildandet av två militära koalitioner som båda saknar mandat från FN:s säkerhetsråd. Det blev ett sätt för stormakterna att vara fria att agera militärt utan de begränsningar som ett FN-mandat skulle ha inneburit.

För en liten alliansfri stat som Sverige är det en utveckling som inte ligger i vårt intresse. Stormakter som vill ha fria händer kan på det här sättet kringgå FN-stadgans våldsförbud och driva sina helt egna krig.

I Irak liksom i Afghanistan har svenska regeringar bundit upp sig i en militär koalition utan tidsplan och uttågsstrategi. Motiven att delta är här, liksom i Afghanistan, att Sverige skall uppträda som en pålitlig militär partner till USA. Det anges i varje proposition om fortsatt trupp både i Afghanistan och i Irak.

För deltagandet i Inherent Resolve har försvarsminister Peter Hultqvist varit särskilt tydlig:

”Sverige ska förbli en trovärdig, lyhörd och aktiv del av koalitionen.” (Riksdagen den 15 december 2017)

Den linjen är farlig och ett brott mot svensk traditionell säkerhetspolitik och alliansfrihet, och den kan dra oss in i en stormaktskonflikt.