Regeringen har meddelat att Sverige ska skicka militär trupp till Lettland. När det gäller numerären har antalet varierat i olika besked, men senaste budet är runt 550 – 650 soldater. Tanken är att styrkan ska överföras till Lettland år 2025. Beskedet om att Sverige ställer upp med denna trupp indikerades innan Sverige blev medlem av Nato, men villkorades då av att medlemskapet förverkligades. Möjligen ingick detta svenska prov på visad lojalitet i förhållande till Nato och dess dominant USA i spelet om det svenska medlemskapet.
Detta är emellertid ett felaktigt beslut. Vi behöver de få soldater vi har för försvaret av det egna landet. Både Sverige och Lettland behöver bygga egen aktningsvärd försvarskraft värd namnet. Där befinner sig inte Sverige och, av allt att döma, inte heller Lettland. Långt därifrån.
Enligt SVT (17/4) annonserar nu Södra skånska regementet P7 vid Revingehed utanför Lund efter soldater för utbildning och kommande tjänstgöring i Lettland. Det vore långt klokare om sådan nyrekrytering var inriktad på förberedelser för försvaret av Sverige.
Lettland har – i likhet med Sverige -– inte sett om det egna huset när det gäller försvaret.
Lettland blev medlem i Nato 2004. Landet hade då värnplikt, men den avskaffades 2007. Från 2007 har landet haft en yrkesarmé. Denna har på sedvanligt sätt var inriktad på insatsoperationer i fjärran länder under fram för allt amerikansk ledning. Inriktningen har knappast stärkt den egna försvarsförmågan, men kanske givit några poäng i Washington.
2022 meddelade Lettlands försvarsministers att landet återinför värnplikt från och med den 1 januari 2024. Det nuvarande systemet med en yrkesarmé på 7500 personer är inte tillräckligt i dagens läge, förklarade Lettlands dåvarande försvarsminister Artis Pabriks. I den svenska nyhetsrapporteringen uppgavs att Lettland planerade att införa allmän värnplikt som en konsekvens av Rysslands krigföring i Ukraina. Inget talar för att det senare är korrekt.
Lettland har en sorts hybrid form av värnplikt, som påminner om Sveriges. I en intervju med Hudson Institute (12/3) förklarade Lettlands försvarsminister Andris Spruds att man genomför systemet gradvis (300 år 2023; 600 år 2024; och 1000 år 2025). Utgångspunkten tycks vara frivillighet inom en viss kvot, och om denna inte täcks med frivilliga fyller man på med tvångsvis rekryterade värnpliktiga. Runt 22000 män i en årskull är i och för sig potentiella kandidater för värnplikt.
Lettland är en småstat. Det är även Sverige. Men vår befolkning är kanske fem gånger så stor som Lettlands. Och geografiskt sett är Sverige enormt jämfört med Lettland; ett stort territorium att försvara.
Det lettiska perspektivet är starkt präglat av den historiska erfarenheten av Sovjetunionens annektion av landet och det ryska trycket mot länder som man ser som intressesfärer.
Det finns ibland något oövervägt och provokativt i den lettiska statsledningens ofta förekommande stridbara utspel, till exempel anslutningen till president Emmanuel Macrons signaler om att sända trupp till Ukraina. Den historiska bakgrunden ger antagligen en del av förklaringen till sådant tänkande, men det är inget för Sverige att låta sig dras in i.
Det ligger inte i vårt intresse att bli involverade i de överspända och antagonistiska miljöer, som särskilt präglar relationen mellan Ryssland och de baltiska staterna och även Polen.
Vi bör hålla distans till allt detta. Vi bör inte skicka trupp till Lettland utan koncentrera vår kraft till att bygga ett eget försvar.
Lettland väljer självfallet sin egen väg, men om landet menar allvar med att utveckla ett på värnplikt baserat eget försvar är det bara att välkomna.
Läs mer:
Lativa suggests it must ’destroy’ Russia. That’s not helpful. | Responsible Statecraft