Utdrag från Svensk säkerhetspolitik under det kalla kriget – öppen för olika tolkningar? Symposium den 25 maj 2011 vid Stockholms Universitet
Säkerhetspolitik är ett begrepp som kommit sent in i svensk akademisk och samhällelig debatt. Traditionellt har det rått en klyfta mellan å ena sidan diplomati och utrikespolitik, och å den andra försvarspolitiken. Den utrikespolitiska kulturen har dominerats av utrikesdepartementet med dess koncentration på att med diplomatiska medel reducera motiv för angrepp från Sovjetunionen och dess allierade, medan försvarsmakten har skött sitt uppdrag genom att inom angivna budgetramar utforma ett försvar kapabelt att motstå sådana angrepp. Ett inom utrikesförvaltningen populärt uttryck var att utrikespolitiken utgjorde den främsta försvarslinjen (någon gång också använt av Olof Palme).
Under det tidiga sjuttiotalet blev begreppet säkerhetspolitik efterhand en del av den svenska vokabulären även om sedan dess dualismen diplomati och försvar alltjämt tycks hålla greppet om media och vissa akademiska miljöer. För seriösa försvarspolitiska överväganden och utvärderingar av Sveriges politik under det kalla kriget har dock definitionen av begreppet säkerhetspolitik kommit att innebära en politisk/utrikespolitisk styrning av försvarets inriktning fastlagd i demokratisk ordning av statsmakterna, det vill säga regering och riksdag. Liksom i alla mogna demokratier
har krigsmakten/försvarsmakten att följa de fastlagda riktlinjerna. Läs hela anförandet , sid 14-19