Professor Klas Åmarks bok Förövarna bestämmer villkoren. Raoul Wallenberg och de internationella hjälpaktionerna i Budapest (Albert Bonniers förlag 2016) är ett viktigt historiografiskt arbete. Det sätter in svensken Wallenbergs räddningsoperationer för ungerska judar, med amerikansk finansiering, i ett jämförande sammanhang. Utan att förneka dennes förnämliga och oegennyttiga engagemang för förföljda och förnedrade lyfter Åmark fram andra aktioner som hade samma eller likartat syfte. Wallenberg var inte ensam aktör och inte först på plats, och han kunde delvis bygga på insatser från humanitärt och diplomatiskt håll.
Åmarks bok, som väsentligen bygger på primärmaterial, bör framgent betraktas som historieforskningens nuvarande ståndpunkt, när det gäller den internationella hjälpen för särskilt den judiska befolkningen i Ungern från mars 1944, då landet ockuperades av Tyskland, fram till landets befrielse och erövring av sovjetarmén ett knappt år senare. Författaren intresserar sig inte för Wallenbergs senare öden i sovjetisk fångenskap, för även om boken är starkt personorienterad, är det inte de individuella ödena som är undersökningens föremål utan det storpolitiska sammanhang i vilket dessa människor agerade.
Det är möjligt att boken av somliga kommer att betraktas som revisionistisk eller relativiserande. Men för yrkeshistorikern kan detta inte vara några förklenande omdömen. Hans eller hennes förnämsta redskap är källkritiken, den noggranna utvärderingen av tillgängliga dokument och lämningar. Först när detta arbete är utfört, kan tolkningar och synteser komma på tal. Åmark finner anledning att på flera punkter korrigera den populära ”Wallenberglitteraturen” för faktuella brister, men utan att därför förringa det mod, den smartness och djärvhet som personen Raoul Wallenberg lade i dagen under andra världskrigets slutskede.
Samtidigt lyfter han fram parallella och tidigare aktiviteter från Svenska Röda korsets och Internationella Röda Kors-kommitténs sida och från andra diplomater verksamma i Budapest under de svåra åren. Det gäller till exempel den påvlige nuntien Angelo Rotta, som var den diplomatiska kårens doyen, och den energiske schweiziske vicekonsuln Carl Lutz, vilka i sina kontakter med de ungerska myndigheterna utverkade lättnader för judar som de tyska ockupanterna inte hade hunnit deportera till döds- och tvångsarbetslägren. Skyddspass som Wallenberg och den svenska legationen utfärdade var inget svenskt påfund. Också Portugals och Spaniens ambassader deltog i verksamheten, om också i mindre skala. Bland enskilda skyddsänglar fanns dessutom den svenske lektorn och kulturattachén Valdemar Langlet och hans hustru Nina, som stod i Röda korsets tjänst, liksom Asta Nilsson, som organiserade barnhemsverksamhet för föräldralösa. Dessa personer gick ofta utanför givna mandat och tog stora personliga risker.
Att de fanns på plats berodde på deras länders neutrala status under kriget. De mot Tyskland och dess allierade krigförande staterna hade ingen officiell representation i Ungern och kunde – i bästa fall – agera via de neutrala i dessas egenskap som skyddsmakter. Wallenbergs, Langlets och Nilssons operationer var möjliga endast genom Sveriges neutralitet. Också om regeringarna i de neutrala länderna uppträdde med stor försiktighet officiellt, hade deras beskickningar i Budapest en inte oväsentlig handlingsfrihet. Det gäller också militärdiktaturerna Portugal och Spanien som stod utanför krigshändelserna. Sveriges kung Gustav V protesterade i en särskild hänvändelse på försommaren 1944 till den ungerska statsledningen mot den grymma behandlingen av den judiska befolkningen.
Den svenska neutraliteten under andra världskriget har ofta avhånats som föga ärorik. Men den gav ett spelrum. Den möjliggjorde till exempel evakueringen av de danska judarna i ett kritiskt skede. För det norska motståndet mot den tyska ockupationen var Stockholm en oumbärlig sambandscentral. Svenska hem tog emot ungefär 70 000 finska krigsbarn. Man har svårt att se hur ett ockuperat Sverige skulle ha inverkat på händelsernas gång. Den fria svenska pressen, även om där fanns många anpassliga röster, fungerade som en viktig informationskanal under kriget. Att på förhand överge neutralitetsoptionen kan inte vara klok politik.