Stort eller litet steg? Anders Björnsson

“Ett litet steg för Nato, ett stort steg för Sverige.” Så har veckans beslut i Sveriges riksdag om det så kallade värdlandsavtalet karakteriserats av anhängare till svenskt Nato-medlemskap. Symbolvärdet är enormt, och riksdagsbeslutet firas där som en seger.

Officiellt ljuder andra tongångar. Såväl förre utrikesministern Carl Bildt som försvarsminister Peter Hultqvist har bedyrat att avtalet inte gäller annat än teknikaliteter. Det samma gör nu förutvarande försvarsministern Björn von Sydow och ledamoten i riksdagens försvarsutskott Alexandra Völker i en kommentarartikel efter beslutet på den socialdemokratiska sajten Dagens Arena

De tonar den avtalets faktiska innebörd och håller sig till formalia. De skriver:

”Inför varje militärövning i Sverige sker det ett omfattande juridiskt förarbete. Det är ett förarbete som reglerar frågor om exempelvis försäkringar, tullar, skyddsobjekt, straff och skatter för samarbetspartners från andra länder. För att förenkla och effektivisera denna process måste vi få ett juridiskt avtal på plats och det är precis det som värdlandsstödsavtalet med Nato syftar till.”

Om man ska försöka dekonstruera denna politikerprosa, är väl tanken därbakom att det ska gå snabbare och smidigare att öva militärt än vad som kan ske idag.

Bakgrunden sägs vara det försämrade säkerhetsläget. Det som saknas i resonemanget är ett övervägande om att denna brådska i sig skulle kunna påverka säkerhetsläget till det sämre. I ett sådant här sammanhang blir motreaktioner från dem som inte omfattas värdlandsavtalets bestämmelser naturliga, om också inte önskvärda. Det är inte underligt alls, om de uppfattar avtalets godkännande på ungefär samma sätt som de mera frispråkiga svenska medlemskapsanhängarna.

Säkerhetspolitik är signalpolitik. Med värdlandsavtalet på plats kommer Sverige av omvärlden att räknas som militärt mera aktivt och potentiellt aggressivt än hittills. Dessutom: om avtalets inverkan på säkerhetsläget i vår närmaste omgivning hade varit noll eller försumbart, blir den prestige som har investerats i beslutet svår att förstå. Inom de bägge regeringspartierna har beslutsprocessen förorsakat svåra konvulsioner. Inte ens skickliga politiker som Björn von Sydow och Peter Hultqvist kan skyla över detta med sina svador. Och vad Sverige gör i sina utrikes relationer har faktiskt betydelse. Den lilla staten är inte blott en bricka i ett spel; den är en spelare. Avtalet kommer inte att gjuta olja på några vågor, om nu någon hade trott det.

Ändå måste man lugna ned sig. Det hysteriska tonläget i den säkerhetspolitiska debatten är fatalt. Det behövs mera realism och mindre moralism. Den rödgröna minoritetsregeringen borde inte knyta Sveriges öde till Baltikums väl och ve, som den stinglösa solidaritetsförklaringen indikerar att vi har gjort. Att Sverige skulle bli ett brohuvud mellan den stora makten i Väst och dess små satelliter längs Östersjön är fullkomligt oacceptabelt ur ett nationellt svenskt säkerhetsperspektiv. Om det nu antagna värdlandsavtalet kan tolkas som ett kliv i den riktningen, är det synnerligen illavarslande. Detta är en bakgrund till att vi på denna sajt har avrått från ett sådant handlande.

Den baltiska oron måste naturligtvis tas på allvar. Men det är inte samma sak som att underblåsa den eller uppmuntra den.

Frank-Walter Steinmeier, socialdemokratisk utrikesminister i Tysklands blåröda koalitionsregering, har rest runt ide tre baltiska staterna för att lugna ned dem inför det förestående Nato-toppmötet i Warszawa. Han har tydligtvis iklätt sig rollen som medlare inom alliansen. ”Under alla sina tre besök i Baltikum upprepade utrikesministern närmast sömngångaraktigt att Tyskland kommer att uppfylla sina alliansförpliktelser”, skriver Der Spiegel, med en konkret hänvisning till en mindre militär truppstyrka inom Nato-ramen som förbundsrepubliken har gått med på att sända till gränstrakterna mot Ryssland. ”Men samtidigt betonade han att man måste övervinna den språklöshet som råder mellan alliansen och Moskva.”

Detta är klara verba. De bör användas inte bara mot Putin et consortes utan även mot andra deltagare i det säkerhetspolitiska spelet. För att värdlandsavtalet inte ska bli en börda för svenska folket, måste den svenska regeringen snarast upphöra med sin språklöshet gentemot Moskva.