De svenska tidningarna blir allt tunnare – särskilt på nyheter i traditionell mening, opinionsjournalistik förkläds emellanåt som sådana nuförtiden – men en sjättedel av Svenska Dagbladets förstadel innehöll den 2 augusti 2023 i varje fall militärnyheter, därav huvudnyheten på den så kallade ettan. Militariseringen av medielandskapet har naturligtvis pågått en längre tid, men med den sedvanliga nyhetstorkan under sommarmånaderna framträder den desto skarpare. Förr var detta försvarsreporterns domän. Nu vill flera skriva om krig och vara säkerhetspolitiska tänkare.
Med andra ord: Pressen inordnar sig i den allmänna nyordningen. Motvalls går den ej. Den ut- och tillrättalägger. Man noterar i detta fall, att allt material i denna sjättedel av upplagan härrör från Tidningarnas Telegrambyrå, en officiös kanal, det vill säga har producerats av andra än tidningens egna medarbetare. Detta material, eller delar av det, inflyter givetvis också i andra pressorgan, och på dylikt sätt uppkommer, nolens volens (?), en viss samstämmighet – för att inte säga likriktning – i synsätt och rapportering.
Ett av TT-telegrammen, en trespaltare i SvD:s ”militärblock”, behandlar den nya riskkapitalfond, som 23 Nato-medlemmar har lanserat för att utveckla framkantsteknik och -innovationer på det militära området; Sverige kommer som trolig Nato-medlem att ansluta som en tjugofjärde part i detta ”banbrytande” arbete. ”Fonden kan till exempel investera i svenska företag och därigenom kunna stärka försvarsförmågan inom alliansen och då stärka detta företag”, citerar TT försvarsminister Pål Jonsson på en häpnadsväckande knagglig svenska, som förmodligen är telegrambyråns egen. För Sveriges del handlar det om ett årligt tillskott på 40 miljoner kronor de första åren, en blygsam summa, kan tyckas, men varifrån ska den tas? Totalt kommer närmare en miljard euro att investeras i fonden under de närmast femton åren.
”Det är väldigt viktigt att de Nato-allierade har det teknologiska övertaget på det framtida slagfältet”, säger försvarsministern i ingressen och påstår längre fram i artikeln, att ”ukrainarna [i det pågående kriget] har en starkare innovationsförmåga än Ryssland och det har varit avgörande i flera fall då de oftast varit framgångsrika på slagfältet”. Ingenting av detta utreds eller beläggs i texten. Följdfrågor uteblir. Det är politiska signaler. Vad skulle det betyda, om Ukraina förlorade på slagfältet? Och vill vi alls slåss, utan att ha gjort allt för att inte bli angripna?
Pål Jonsson talar i bestämd form: ”det framtida slagfältet”. Inte ”ett framtida slagfält”. Slagfältet synes vara fixerat, icke antaget utan rentav ödesbestämt. När det uppstår, någonstans i geografin, ska Sverige – som ”Nato-allierad” – ha sin självklara plats där. De ifrågavarande ”banbrytande teknikerna och innovationerna” ska således ge ett övertag då, de ska inte förhindra, att slagfältet etableras eller att de kommer till bruk där. De ska inte avhålla, de ska inte ens avskräcka, de ska vara ”framgångsrika”. Premissen är krigets oundviklighet. Det är aktivismen i sin prydno.
Det svenska Nato-medlemskapet förefaller nu oundvikligt; det var inte ofrånkomligt. Det framkallades av ideologer, vilka ansåg vårt land ”fredsskadat”. De flesta Nato-stater blev på ena eller andra sättet ”krigsskadade” i en nära förfluten tid – vilken lycka för dem! En sällsam form av solidaritet är det, att vi nu skulle sälla oss till deras skara på ett slagfält, där vi riskerade att alla gå under. Motkrafter är vad som behövs, också i en av många oönskad allians.