[…] Krig i Europa i vår tid. Det var overkligt – även på mitt trygga avstånd.
Krigen pågick i år efter år utan att media rapporterade annat än serbiska granatattacker, serbiska krypskyttar och serbiska övergrepp.
Serbisk ondska.
Vilket frustrerade mig – inte för att jag ville försvara serber eller tänkte annorlunda om de grymheter och den tragik som utspelade sig – utan för att serbisk ondska hade förklaringsvärde noll. Var skulle denna ondska då komma ifrån: Gud? Gener? Något annat? […]
Slovenien var homogent men om Kroatien bröt sig loss skulle de 12 procent som där var serber plötsligt bli en minoritet i ett land vars president – Tudjman – öppet hyllade den fascistregim som under andra världskriget mördat en halv miljon serber. Och om Kroatien försvann kunde Bosniens muslimer se fram emot en minoritetsställning i ett restjugoslavien som inte längre hade kroater som motvikt mot serbisk totaldominans. Så Bosnien skyndade mot självständighet utan att ta hänsyn till bosnienserbernas (36 % av befolkningen) konstitutionella vetorätt. […]
USA:s utrikesminister Warren Christopher förklarade efteråt att ”allvarliga misstag gjordes i hela processen av erkännande av de tidigare jugoslaviska staterna Kroatiens och Sloveniens oberoende och tyskarna bär ett särskilt ansvar för att ha övertalat sina kollegor och den Europeiska gemenskapen”. En av dem som lät sig övertalas var Sveriges utrikesminister Margaretha af Ugglas som två gånger (reserekord i hennes ministergärning) på tio dagar besökte Tyskland innan Sverige för första gången i modern historia erkände nya statsbildningar utan att följa folkrättens praxis om statens kontroll över eget territorium och/eller statens upptagande i FN. Läs artikel