Vi återpublicerar här en artikel av Mats Björkenfeldt från i våras ( utgivarna)
Sedan slutet av kalla kriget har Amerikas Förenta Staters grand strategy, för både demokrater och republikaner, varit vad några kallat ”liberal hegemony”. Den innebar att USA dels med vid marginal skulle vara världens mäktigaste stat, dels skulle transformera andra stater till marknadsorienterade demokratier, vilka på ett fritt sätt skulle handla med varandra. President Donald Trump har nu ändrat denna grand strategi till en ”illiberal hegemony”. Det sagda påpekas av professor Barry R. Posen i aprilnumret 2018 av Foreign Affairs. Posen noterar dock att grand strategy är ett ”slippery concept”.
För att försöka få ett grepp om detta hala begrepp har nu John Lewis Gaddis skrivit boken On Grand Strategy (Allen Lane 2018).
I förordet noterar Gaddis att han är en beundrare av Carl von Clausewitz, men medan dennes bok Om kriget behandlar en begränsad historisk tid (Napoleonkrigen), har Gaddis större ambitioner. Så han inleder med en beskrivning av Xerxes, Konungarnas kung, persern, vars strategi för att erövra Europa på andra sidan Hellesponten (Dardanellerna nu för tiden) var totalt misslyckad: ”His army was so large that it drank rivers and lakes dry before all of its units could go to the other side.” Xerxes hamnade i samma dilemma som Napoleon 1812: vad att göra när du uppnått ditt mål, för att finna att det försvunnit och dåligt väder är i sikte? Gaddis kallar detta ett igelkottsbeteende, till skillnad från ett rävagerande. ”The foxes relied, for their predictions, on an intuitive ’stitching together of diverse sources of information’, not on deductions derived from ’grand schemes’.” Som Gaddis påpekar: rävar gör det bättre!
Gaddis definierar begreppet grand strategy som ”the alignment of potentially unlimited aspirations with necessarily limited capabilities”, det vill säga med inriktning på potentiellt obegränsade ambitioner med nödvändig begränsad kapacitet. Tilläggas ska att begreppet ofta används vid förberedelser inför och utkämpande av krig, men inte alltid (se ovan).
Carl von Clausewitz tankar vilade en del på Machiavellis metod: att historien bara är en lång sträng av berättelser, vilka kräver destillering. Men det hinns inte med, så här krävs övning. Men vad är övning? ”The result is a plan, informed by the past, linked to the present, for achieving some future goal.” Men samtidigt föreligger ofta vad Donald Rumsfeld kallade ”known unknowns” och även ”unknown unknowns”. Clausewitz var mer kortfattad och benämnde det okända friktioner, vilka kräver improvisation. Han anbefallde träning för att kunna veta när man skulle agera som en räv eller som en igelkott. Slaget vid Waterloo vanns på slagfältet vid Eton, kunde hertigen av Wellington ha sagt, påpekar Gaddis.
Boken är ofta underhållande, till exempel när författaren jämför Perikles oro innan det Peloponnesiska kriget (431–404 f.v.t.) bröt ut med president Trumans helomvändning före Koreakriget på 1950-talet. Eller jämförelsen mellan atenarnas katastrofala flottangrepp på Sicilien av alla ställen (415 f.v.t) och USA:s krig i Vietnam.
Gaddis, professor ”of Military and Naval History”, kräver av sina elever på Yale att de ska studera Clausewitz. Självfallet studerar man även Sun Tzus The Art of War, som dock är mer principfast: ”If a general who heeds my strategy is employed, he is certain to win. Retain him!” Men även Sun Tzu hänvisar till det sunda förnuftet, varför kejsar Augustus förstod Sun Tzus logiska strategi, utan att känna till denne. Detsamma kan sägas om Machiavelli. Därtill jämför författaren Augustus med George Washington.
Ett intressant parti i boken är skildringen av Tolstojs Krig och fred, närmare bestämt när Pierre Bezuhov och furst Andrej Bolkonskij just före slaget vid Borodino 1812 plötsligt får se Carl von Clausewitz komma ridande. På sidan 261 i Krig och fred, tredje delen, (Lind & Co 2018) läser man:
”De red förbi helt nära och Pierre och Andrej hörde ofrivilligt en bit av deras samtal.
- Der Krieg muss im Raum verlegt werden, det kan jag inte nog betona, vi krigar alltid i viss terräng.
- O ja, och då är målet att försvaga fienden, den Feind zu schwächen, då kan man inte bry sig om förlusten av några civila.
- Da, da, im Raum verlegen, fräste furst Andrej ilsket när herrarna ridit förbi…de här tyska herrarna vinner ingen batalj i morgon, de förstör bara så mycket de hinner, för i tyskens huvud finns bara uträkningar som inte är värda ett vitten, och i hjärtat finns ingenting och det är hjärtat som behövs imorgon och det har Timohin [tapper soldat, min anm.]. Tyskland gav hela Europa åt honom [det vill säga Napoleon, min anm.] och så kom de hit för att lära oss – just ena lärare. Furst Andrejs röst blev gäll igen.”
Man får här intrycket att Tolstoj och Clausewitz inte har mycket gemensamt. Gaddis söker dock hjälp av den Riga-födde idéhistorikern Isaiah Berlin, som flydde den ryska revolutionen som åttaåring och hamnade i England. Berlin skrev 1951 en essä om Tolstojs historiefilosofi i en bok med titeln The Hedgehog and the Fox. Berlin gör här gällande att Tolstojs Krig och fred är den mest ”fox-like writing” i världslitteraturen. Och Gaddis finner att proportionalitet är vad the grand strategy går ut på, med hänvisning till Clausewitz: ”att kriget inte är någonting annat än en fortsättning på det politiska umgänget med användande av andra medel”, och till Sun Tzu: ”an angry man can later become happy, a resentful man can become pleased, but a kingdom once destroyed can never be restored nor the dead brought back to life”. Så Gaddis’ bok avslutas med konstaterandet att Tolstoj, Clausewitz och Sun Tzu har mycket gemensamt. Och han citerar Robert F. Kennedy, som 1962 fick en fråga från en student om vad han tyckte om Mexiko-kriget 1848, som resulterade i USA:s annektering av Texas. Svaret blev: ”Some from Texas might disagree, but I think we were unjustified. I do not think we can be proud of that episode.” Gaddis tror alltså att the grand strategy kan vara till hjälp.
I efterordet till den svenska utgåvan 2018 av Krig och fred påpekas dock att Tolstojs erfarenheter från ryska krig i Kaukasus och Krim fick honom att förakta krigen, ”att kriga är att dräpa”, och hela sitt liv kommer han att föra fram den pacifistiska tanken. Mot den bakgrunden kanske Gaddis’ antydan om samsyn är något överdriven. Hursomhelst är Gaddis’ bok intressant och klart läsvärd.