President Mauno Koivisto i boken ”Grannar – Frändskap och friktion”, Rolf Andersson

Mauno Koivisto var finansminister åren 1966–1967 och statsminister åren 1968–1970 och 1979–1982. När president Kekkonen avgick av hälsoskäl blev Koivisto som statsminister tillfälligt president 1981. Han vann sedan två presidentval och var Finlands president under perioden 1982–1994. Han avled förra fredagen och blev 93 år.

Boken Grannar – Frändskap och friktion gavs ut i Sverige 2008 av förlagen Atlantis och Söderströms. Till Koivistos minne återger vi nedan några citat ur boken vilka fångar något av denne långsiktige och folkkäre nordiske statsmans hållning som fortfarande i avsevärd mån tas tillvara i vårt grannland. Vad han skriver om Sverige ger anledning till eftertanke! Det bör nämnas att boken, som fokuserar på växelverkan mellan Finland och dess närmaste grannar, Sverige och Ryssland (Sovjetunionen), alltjämt är ytterst läsvärd.

”År 2001 gav jag ut boken Den ryska idén som kom ut på svenska följande år. När man senare ville ha ett mer konkret svar på den fråga som kan härledas ur boktiteln svarade jag: storheten. Verket gavs ut också på ryska, och i Moskva ställde man mig överraskande i en direkt radiointervju samma fråga men omvänt: Vad är den finska idén? Intervjun gick på ryska och jag svarade ”vysjits”, att överleva eller att klara sig.” (s. 7)

”Jag tror det är viktigt att som grannar belysa våra synsätt och tolkningar just nu, när vår världsbild genomgår en metamorfos, och när integrationen och globaliseringen sätter sin stämpel på utvecklingen. Trots att världen förändras håller folken segt fast vid sina nationella traditioner med tusenåriga rötter. Det finns ingen motsättning mellan nationell samhörighet och globalt förenade band. Snarare är det så att bara ett folk som är tryggt i sin egen identitet kan ha förståelse för andra folks nationella särdrag. Om man är osäker på sin egen identitet kan både den enskilde medborgaren och hela nationen känna sig rotlös inför den allt starkare internationella växelverkans kraftfält.

Min senaste bok avslutade jag med orden:

Ett medlemskap i internationella organisationer kan

inte ersätta betydelsen av goda grannrelationer. Och

Finland har fortfarande goda grannar. Det viktiga är

att i så många internationella frågor som möjligt be-

hålla kontrollen i egna händer. Man skall pruta på sin

suveränitet bara i det allra nödvändigaste.” (s. 8).

”Det är viktigt att vår västra granne är det politiskt stabila Sverige, som följer en stark tradition att undvika all äventyrspolitik. För Finlands del är det också viktigt att Ryssland är en pålitlig granne vars handlande inte lämnar rum för alltför stora överraskningar…” (s. 198)

”När min första presidentvalskampanj började för ett kvarts sekel sedan mötte jag en journalist, som bad mig formulera min utrikespolitiska linje i ett par ord. Efter en kort funderare svarade jag: ’Goda grannrelationer.’ Journalisten svarade något irriterad: ’Var det allt?’ När jag ser på hur världen utvecklas i dag har jag blivit än mer övertygad om att det med ett par ord faktiskt är allt.” (s. 198)