I arga kommentarer till Hans Blix’ med flera artikel i Dagens Nyheter påstås, att den säkerhetspolitik för Sveriges del som dessa förespråkar är uttryck för ett ”förlegat tänkande”. Vad som är förlegat kan diskuteras. Nato skapades som en pakt av väststater under kalla kriget, men kalla kriget är för länge sedan över. För en del Nato-anhängare framstår alliansen höga ålder, 70 plus, som bevis på dess succé, och dess ålderdomlighet erkänns inte som på minsta sätt problematisk.
Inom internationell politik finns det onekligen parametrar med lång varaktighet. Monroedoktrinen från 1823 torde i lämpliga delar fortfarande vara amerikansk politik, med den viktiga skillnaden att Förenta staterna, när den antogs, skulle avstå från att lägga sig i de europeiska makternas ärenden. Många av dem hade då kolonier. Sedan blev USA självt en imperialistisk makt och en mästare på att göra andra stater till lydstater. Här ser man alltså en process av både kontinuitet och brott.
Också Ryssland, den andra stora makten under kalla krigets epok, har under sin moderna historia haft flera ansikten. Dess tendentiella expansionism har balanserats av konservativ nationalism. Långa gränser är alltid svårbevakade, och jätteriket har mer än en gång haft stora fientliga arméer på sitt territorium: polska, svenska, franska, tyska. Det har vid flera tillfällen stått inför sin undergång. Den ryska maktens aggressiva karaktär är jämförelsevis överskattad. I modern tid har de ledande ryska skikten sett sig som européer.
Det är påfallande, hur föga sovjetväldets amputationer 1989–91 har lett till en revisionistisk retorik och praktik. Frankrike var efter 1871 en revisionistisk stat, Tyskland blev det under Weimaråren. Återtagandet av Krim och interventionen i Ukraina, i strid mot folkrätten, utgör undantag, men de har ju inte fått till närmelsevis så olyckliga konsekvenser som styckningen av Jugoslavien, knappast en rysk lydstat, under västligt överinseende. Lika blodiga som kolonialkrigen har dock ingen av dessa händelser varit. Sovjetunionens upplösning var också en i huvudsak fredlig process.
Den västliga militäralliansen triumferade 1949–1989. Nato slapp kriga i Europa, fastän enskilda Nato-länder krigade på annat håll. Efter kalla kriget blev Nato krigförande, och i intet fall har det rört sig om framgångar; i flera fall har det brutits mot internationell rätt. Det är detta Nato, som ett antal debattörer nu vill ansluta Sverige till. För dem betyder beprövad erfarenhet ingenting. Sveriges avsteg från traditionell fredspolitik (Afghanistan, Libyen, Mali bland annat) ser de som inledning till någonting nytt och spännande, i realiteten spänningshöjande. De talar tyst om att Natos strateger, med den förre Nato-motståndaren Jens Stoltenberg i spetsen, för närvarande förbereder en drastisk utvidgning av alliansens operationsområde till andra farvatten än Atlanten. Man måste fråga sig: Vad har svenska soldater i Bortre Asien att göra?
Den 19 februari 2015 lanserades sajten alliansfriheten.se. Vi känner oss inte förlegade eller föråldrade, utan tvärtom på hugget.