Få svenskar torde ligga vakna om natten på grund av ett yttre hot mot vår säkerhet. Också veteranen Carl Bildt tonar ned den akuta faran, närmast mot bakgrund av rätt hysteriska tongångar i samband med Gotlands ”remilitarisering”. En sådan borde för sedan länge ha kommit till stånd, alldeles oavsett sannolikhetsgraden av ett ryskt angrepp på ön, och aviserades av landets försvarsminister för över ett år sedan. För detta krävs absolut ingen dramatisk hotbild mot Sverige. Vårt land ska inte någonstans vara utan försvarsstyrkor, och dessa ska snabbt kunna mobiliseras.
Att så inte är fallet tyder på att det finns reella inre hot mot vår säkerhet – och i huvudsak självförvållade. Detta är betydligt allvarligare än militär övningsverksamhet i vår geografiska närhet. Folkförsvarets degradering och slutliga upphörande liksom totalförsvarets succesiva utfasning har varit irrationella inslag i vår säkerhetspolitik sedan kalla krigets slut. Försvarsmakten har väsentligen betraktats som en kostnad – en post i statsbudgeten – och inte som en nationell tillgång. Den offrades för ett kallhamrat kamrerstänkande från flera efter varandra följande regeringar.
Det tanklösa experimentet med yrkesarmén har visat sig vara förödande. Det har försämrat vår försvarskraft – från att ha varit ett av de kraftigast rustade europeiska länderna under låt oss säga fem decennier efter andra världskriget ligger vi nu i alla avseenden i bottenligan. Flyg- och marinstridskrafter utgör blott en första försvarslinje; någon uthållig arméorganisation existerar ej. Hemvärnet kan fungera som milistrupper, men det har alltid förutsatt en reguljär armé. Att den allmänna värnplikten inte längre finns har skadat landet moraliskt, och utan moralisk resning kan det inte bli någon effektiv försvarsstrid.
Även andra samtidsföreteelser tenderar att göra vårt land sårbart. Den snabba storstadstillväxten är en sådan faktor. Den är inte ”naturlig” utan framorganiserad. Postindustriella verksamheter blir i praktiken allt mindre platsberoende. Ändå odlas en storstadsromantik, med en nyurbanistisk ”täthetskult” och ett kommersiellt tryck på planerande myndigheter i de större regionerna. Men gyttret kan inte vara förnuftigt. Med alla vitala aktiviteter samlade på ett fåtal orter i landet är risken för en snabb och total utslagning – exempel vid ett kärnvapenangrepp – uppenbar. Befolkning och samhällsfunktioner bör, ur ett beredskapsperspektiv, vara spridda, inte så starkt koncentrerade som nu har blivit idealet.
Det säkerhetspolitiska tänkandet får inte lämna den infrastrukturella dimensionen ur sikte.