Ny säkerhetspolitik utan säkerhet

Lars-Gunnar Liljestrand

President Donald Trumps utomlegala avrättning av den iranske militära ledaren Qassem Soleimani avslöjade på ett besvärande sätt den svenska styrkans relation till USA.

Varken svenska regeringen eller Försvarsmakten har velat tala om att vi är en del i en USA-ledd koalition. Sedan starten 2015 har man snarast beskrivit insatsen som någon slags humanitär operation, där Sverige själv bestämmer verksamheten. Ett av målen har till exempel angetts vara att stärka kvinnors rättigheter.

Försvarsmakten har nästan slagit knut på sig själv för att skyla över att det är USA som har kommandot och att koalitionen tjänar USA:s egna nationella intressen snarare än att det är en neutral insats för att bekämpa IS.

Efter avrättningen gick USA-kommandot ut med information om att man beordrat alla länder i koalitionen att upphöra med sin verksamhet. Skälet angavs vara tidigare attacker från shiitisk milis mot baser i Irak. Inte ord om att avrättningen skapat en kris mellan Irak och USA.

Den svenska Försvarsmakten följde efter med ett pressmeddelande den 4 januari, där man inte nämnde avrättningen som grund att ”pausa” verksamheten för de svenska soldaterna. Det var tydligen en tabufråga. Liksom det amerikanska kommandot angav Försvarsmakten istället ”ökade spänningar” som skäl.

Försvarsmakten ville ge sken av att man agerar självständigt och skrev att man själv tagit beslutet.

Denna anpasslighet blir nästan löjeväckande då de flesta bedömare vet vem som sitter på kuskbocken och styr.

Försvarsledningens försiktiga tassande kan jämföras med hur befälhavaren för den finska styrkan förklarade att det var USA som gett order om att stoppa verksamheten och att han inte vet mer utan väntar på nya order.

Jag tar upp det här för att det belyser hur långt den svenska säkerhetspolitiken avlägsnat sig från det som en gång var den svenska traditionella linjen med principen att endast delta i internationella militära operationer under FN-mandat för fredsbevarande insatser.

De svenska soldaterna flyttades för två år sedan in på en amerikansk bas, och Iran besköt igår två USA-baser, varav en var just den där svenska styrkan fanns.

Med insatsen i Irak har Sverige plötsligt hamnat i en farlig brännpunkt mellan globala och regionala stormakter.

Den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolve (OIR) saknar mandat från FN:s säkerhetsråd. Svenska regeringen hävdar att den har folkrättslig grund då den har inbjudan från Iraks regering.

Inbjudan kom 2014 då regeringen i Bagdad inte hade kontroll över stora delar av territoriet vilket folkrätten kräver.

Kritiken mot regeringen var hård från början just på grund av frågan om folkrätten. Redan då den första propositionen om trupp i Irak kom upp i riksdagen 3 juni 2015, varnade oppositionen (M och C) för att det saknades folkrättslig grund. Utan FN-mandat och genom att bara hänvisa till ett brev från regeringen i Bagdad riskerade regeringen att slå in på en farlig väg som kunde innebära ett trendbrott i svensk säkerhetspolitik, hävdade oppositionen.

Tyvärr har farhågorna besannats, och nu diskuteras intensivt i regeringskansliet och inom försvaret om man måste evakuera soldaterna. Danmarks regering har meddelat att man drar bort 100 av sina 133 soldater från Irak och istället placerar dem i Kuwait. Svenska regeringen borde följa Danmarks exempel.

USA har sedan starten använt koalitionen för att intervenera militärt också i Syrien, vilket av den syriska regeringen fördömts som ett brott mot landets nationella suveränitet och territoriella integritet. Det är inget som regeringen velat tala om för svenska folket men som man ställt sig bakom, och dåvarande utrikesministern Margot Wallström gav på koalitionens hemsida ett uttryckligt stöd för USA:s militära angrepp i Syrien.

Då oppositionen kritiserade regeringen för att basera insats av svensk trupp på ett brev från en regering, borde man också tagit upp den likaledes folkrättsstridiga svenska insatsen i Afghanistan som från 2015 motiveras av inbjudan från regeringen i Kabul. Inget av kriterierna för folkrättslig grund finns heller här, eftersom kontroll över stora delar av territoriet saknas och det pågår ett inbördeskrig.

Med deltagandet i det Nato-ledda kriget mot Libyen 2011 medverkade Sverige också till folkrättsbrott. Interventionen hade mandat från FN:s säkerhetsråd med syftet att skydda civilbefolkningen och införa en flygförbudszon. Inget mandat gavs för att störta Kaddafi, vilket Nato kunde göra bland annat med hjälp av de svenska JAS-planen.

Regeringens officiella motiveringar för alla internationella militära operationerna har varit humanitära skäl som kvinnors rättigheter, flickors skolgång, skydd för civilbefolkningen med mera. Som utredningens om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan 2002–2014 visade fanns i slutändan dock bara ett mål: solidaritet med USA och Nato.

Det uttrycktes tydligt av försvarsminister Peter Hultqvist, när han i riksdagen för två år sedan försvarade Sveriges deltagande i koalitionen i Irak i polemik mot de riksdagsledamöter som var kritiska. Vi skulle ”förbli en trovärdig, lyhörd och aktiv del av koalitionen”.

Sverige som trovärdig partner till USA och Nato är grundstenen i den politik vi har idag istället för en säkerhetspolitik. Det här brukar kallas Hultqvistdoktrinen.

Den traditionella svenska säkerhetspolitiken byggde på insikten om att vi är ett litet land och att vårt geografiska läge mellan två stormakter eller stormaktsblock måste alltid vara styrande för oss.

Det allt överordnade målet var att hålla oss utanför krig, och medlet var alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Alliansfriheten baserades på ett starkt nationellt försvar med allmän värnplikt.

Det låg i Sveriges intresse att folkrätten och FN-stadgan efterlevdes. Efterkrigspolitikens främste företrädare för denna försiktiga men realistiska småstatspolitik var under decennier utrikesminister Östen Undén.

Sverige har idag ingen egen säkerhetspolitik.

Regeringen hoppas att relationen med USA skall skydda oss i händelse av krig eller kris i vår närhet, den transatlantiska länken. Det är en politik som bygger på förhoppningar om att en skyddsmakt skall finna det ligga i dess intresse att skydda och ytterst gå i krig för oss. Det finns inga exempel i historien där något sådant utgjort en garanti för en småstat när det verkligen gäller.

Till skillnad från den traditionella linjen att inte gå i konfrontation med någon av stormakterna har Sverige sedan 2014 pekat ut Ryssland som motståndare, och vårt land har kommit att bli något av en frontstat tillsammans med Polen för att driva på sanktioner mot Ryssland.

Lojalitet med USA och Nato har fört Sverige in i det ena katastrofala krigsäventyret efter det andra.

Utpekande av Ryssland som fiende har fört oss allt närmare Nato, och vi deltar nu frekvent i Nato-ledda militärövningar som ökar spänningen i vårt närområde.

Idag är vi åter på väg mot ett kallt krig. Stormakterna rustar för fullt, spänningen ökar både i östersjöområdet och i Arktis. Mer än tidigare finns behovet av en svensk säkerhetspolitik.

Ett återtagande av den traditionella säkerhetspolitiken är fullt möjligt, men en grundpelare är eget starkt nationellt försvar som för att täcka hela territoriet och vara folkförankrat måste bygga på allmän värnplikt.

Försvarssamarbete med Finland gynnar båda länderna.

Trovärdigheten i alliansfriheten kan återställas om vi som förr endast deltar i internationella operationer med FN-mandat för fredsbevarande insatser.

Det första mest akuta steget är att ta hem alla svenska soldater från Afghanistan och Irak!

 

Anmärkning. – Texten bygger på ett anförande vid seminariet ”Sveriges försvars- och säkerhetspolitik – små nationer, stormakter och folkrätten” på ABF-huset i Stockholm den 9 januari.