Det hävdas då och då i den ibland något överhettade debatten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik att Sveriges neutralitetslinje aldrig har varit allvarligt menad och att vi har tagit parti i krigiska konflikter men utan att medge detta. Sverige var inte neutralt under andra världskriget, kan det heta. Att vi lyckades hålla oss utanför kriget beror på järnmalmsexport och trupptransiteringar.
På vems sida stod vi då? På Tyskland sida, fram till Stalingrad ungefär? Så kan det inte vara. Den svenska regeringen gjorde medgivanden och eftergifter, men inte bara till Tyskland. Under finska vinterkriget tillät den att frivilliga svenska sändes att strida med finska soldater mot Sovjetunionen som då var en allierad till Tyskland. Sverige övergav därmed inte sin neutralitet – vi var icke-krigförande – även om svenska förråd tömdes på vapen och annan utrustning som sändes österut. Höga officerare som ville att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida fick inte som de ville.
För ett land som var illa rustat gällde det att inte i onödan stöta sig med mäktigare grannar. Solidariteten hade sina gränser. Den gick – och går – vid det egna landets överlevnad. Det var inte heller något politiskt alternativ att falla finnarna i ryggen när de nästa gång, under det så kallade fortsättningskriget, stred på tysk sida mot samma fiende som tidigare. Målet var att hålla landet, Sverige, utanför alla krigshandlingar, och det målet uppfylldes. Neutralitetslinjen brast ej. Men detta hade inte varit möjligt utan en klok politik som satte den nationella egoismen som ledstjärna.
Under kalla krigets första decennier blev neutralismen ofta angripen för att vara för principiell och rentav ”omoralisk”. Den svenska regeringen vägrade ta ställning i den ideologiska systemkonflikten och suddade ut skillnaden mellan demokrati och diktatur, kunde anklagelsen lyda. Det var den som Östen Undén bemötte i sitt Ransäterstal 1962, strax före sin avgång som utrikesminister. Men visst gav Sverige sitt ideologiska bidrag i kampen mellan Öst och Väst, främst genom att hålla benhårt på sin demokratiska samhällsordning!
Att sedan all försvarsplanläggning var ensidigt riktad österut är en sak för sig och tämligen logisk utifrån antagandet att Sovjetunionen hade expansiva avsikter i vår del av världen (och dess huvudfiende i andra delar!). Av samma skäl hölls de svenska kommunisterna, som ansågs vara Moskva-styrda, utanför överläggningar rörande utrikes- och säkerhetspolitiken, trots att de hade regelrätt parlamentarisk representation. Det är inte omöjligt att detta var välbetänkt; det svor i alla fall inte mot neutralitetslinjen.
Neutralitet i krig betyder inte samma som neutralitet i åsikt, en distinktion som ny-kallakrigare inte alltid iakttar. Att hålla vårt land utanför krigiska förvecklingar är en målsättning som alltid måste rankas högre än att komma en sympatiskt inställd stat bi. Ju fler länder som dras in i ett krig, desto större blir rimligen förödelsen. Evig fred må vara en illusion, men faktisk fred är en option som stater utan erövringstankar i varje läge måste eftersträva. Detta är en neutralitetslinje i praktiken.
Överger man från början den optionen, så tullar man på det nationella överlevnadsintresset. Det är förvisso sant att alla länder som har proklamerat sig neutrala inför ett stundande krigsutbrott inte har förmått hävda sin neutralitet – de har misslyckats i sina politiska strävanden och fallit offer för aggression. Men vilken anledning finns det att överge sin hållning för den som har lyckats? Den som ger upp neutralismen i ogjort väder riskerar att bli betraktad som defaitist.
Sverige har sedan gammalt inget otalt med några länder, och dess representanter bör därför tala med företrädare för alla länder, vilket inte måste betyda att de säger samma saker till var och en. Detta kräver emellertid att de som fattar besluten inte frånhänder sig initiativet, att de inte binder upp sig. I det senare fallet blir besluten mindre värda, och då förlorar också beslutsfattaren i trovärdighet.
Den som blir klient väljer att vara det – ofta nog under stark påtryckning – men klientelism är inte det naturliga förhållandet mellan stater. Det alliansfria Sverige kan inte vara någons klient, bör inte söka någons beskydd. Dess agerande måste bygga på rationell kalkyl, inte på sympatier eller antipatier, heller inte styras av känslor och värderingar. Solidariskt är det mot sitt eget folk. Mot folk som drabbas av krig ska det visa generositet.
Detta är den neutralistiska grundhållningen. Den är värd att kämpa för. Neutralismen är aldrig given, lika litet som demokratin är det. Inte heller är fred och demokrati någon gåva.