Sverige går nu in i Nato. Ställningstagandet har såvitt kan bedömas brett folkligt stöd. Hur djupt detta går är en annan sak.
Till saken hör att det stått klart för varje medborgare att Sveriges värnkraft under decennier urholkats till den milda grad att förtroendet för den egna Försvarsmaktens förmåga att bjuda en angripare verkligt motstånd underminerats. Sådant sätter sina spår, särskilt som statsledningen inte tydliggjort och på allvar börjat verkställa ett återställande av försvarskraften.
Den diskussion som förekommit här i landet har alltför ofta varit präglad av ytlighet, jargong och ständigt tal om säkerhetsgarantier. Sådana garantier har inte någon täckning i verkligheten, och det oavsett hur de är formulerade. Natos artikel 5 är som sådana ”garantier” alltid brukar vara av det rent politiska slaget och försedd med sedvanliga förbehåll. Artikel 5 kan vid en kris, där Sverige är involverat, få verkan eller mynna ut i protester och hjälpsändningar. Det hela beror på politiska beslut då saker och ting verkligen ställs på sin spets; på de berörda staternas egna politiska intressen i ett visst givet läge.
Det nyligen offentliggjorda försvarssamarbetsavtalet mellan USA och Sverige (DCA-avtalet) har tagits fram i tysthet. Det har inte varit föremål för tillstymmelse till offentlig diskussion. Avtalet är inte en del av Sveriges medlemskap i Nato, men det kan inte ses som skilt från Nato-medlemskapet. DCA-avtalet betecknas felaktigt som ett försvarsavtal, men det förpliktar inte USA till något åtagande att försvara Sverige. Däremot innehåller avtalet en rad förpliktelser från svensk sida att tillhandahålla vårt territorium för amerikanska styrkor och basering där.
DCA-avtalet är samma slags anpassning till och inordning under utländska makter som Nato-medlemskapet.
Det finns ingen annan väg till stabil säkerhet för ett litet land som Sverige än att etablera en egen grundval för den. Det gäller oavsett om vi är medlem av Nato eller inte. Om en sådan grundval saknas, blir svaret alltför lätt att man sätter sitt hopp till andra makters styrka, som man inte kan veta om den finns att tillgå när man skulle behöva den, och vars råd och anvisningar man inte kan veta om man kan lita på.
Till ställningstagandet för medlemskap i Nato har inte minst Rysslands brutala och totalt hänsynslösa aggressionskrig mot Ukraina bidragit. I det perspektivet finns det skäl att påminna om att Ryssland offentligt vände sig direkt till bland annat Sverige och förklarade att Sverige inte fritt kunde välja den säkerhetspolitiska lösning som ansågs vara bäst för landet. En sådan provokation krävde ett tydligt avvisande svar. Svaret blev till slut Nato. Det var på intet sätt nödvändigt, men inflytelserika kretsar här i landet hade de facto banat väg för den lösningen.
Det styrande militär- och säkerhetspolitiska etablissemanget i vårt land har genom små och stora steg under flera decennier banat väg för Nato som den enda lösningen på Sveriges säkerhetsproblem. Värnplikten underminerades först i praktiken och vilandeförklarades sedan. När den på nytt aktualiserades genomfördes den som en inskränkt hybrid för ”profilerade” och inte som ett ansvar för medborgarna. Sverige har knappt tillgång till två brigader, och enligt förslag från ÖB skall kommande planerade brigader inte i första hand användas i Sverige utan öronmärkas för Nato-insatser utanför vårt land. Det inger inte förtroende. Och även i övrigt handlar det alltjämt för det mesta om diverse insatser i utlandet och om Sverige som uppmarschområde och transitland. Inriktningen i sin helhet har inte varit och är inte inriktad på nationellt försvar.
Grunden för vårt arbete har varit att hävda svenskt självbestämmande och svensk suveränitet. Vi står fast vid detta och kommer att hävda dessa principer även vid ett Nato-medlemskap och vid ett DCA-avtal med USA.
Grunden för vårt arbete är också ett starkt eget svenskt försvar baserat på allmän värnplikt. Vi står fast vid det.
Ett Nato-medlemskap och ett DCA-avtal med USA kan aldrig utgöra substitut för ett urholkat och nedmonterat svenskt nationellt försvar som särskilt gått ut över territorialförsvaret.
Grunden är vidare FN-stadgan med dess våldsförbud och rätten till självförsvar. Vi går emot svenskt deltagande i militära interventioner som saknar FN-mandat. Det är att räkna med att situationer kan uppkomma då Nato och USA sätter press på Sverige för att delta.