Nationalstaten är den historiska grunden för demokrati och suveränitet, men den utgör också ett akut värn för individens frihet och tilliten medborgare emellan. Där den offentliga makten träder tillbaka, försvagas eller ännu inte är etablerad, ges utrymme för godtycke, självsvåld och rivaliserande strukturer – på sina ställen i världen råder tillstånd av permanent inbördeskrig. I sen tid har man uppmärksammat förekomsten av klanauktoritet och utvidgade familjenätverk som bas för illegitim maktutövning också i sedan länge existerande nationalstater. (Se exempelvis antologin Klanen. Individ, klan och samhälle från antikens Grekland till dagens Sverige. Per Brinkemo & Johan Lundberg, red. Timbro 2018.)
I samband med de stora systemskiftena i Europa för en generation sedan, försäkrades det oförsiktigt från höger och vänster att nationalstatens bortdöende nu stod för dörren. Ett regionernas Europa skulle ta över och överstatliga arrangemang dämpa motsättningar staterna emellan. I själva verket inträffade raka motsatsen – en nationalstatens renässans! De öst- och centraleuropeiska länderna hade äntligen vunnit eller återvunnit sitt nationella oberoende, och till slut gjorde även Storbritannien slag i saken och bestämde sig för att gå sin egen väg. Mellan Europas stater finns idag starka slitningar.
Också globaliseringens profeter har fått ta ett steg tillbaka. Världen är inte platt som en disktrasa utan starkt uppdelad efter makt- och säkerhetspolitiska särintressen. Staternas ledare spelar alltjämt förstafiolen i världspolitikens orkestrar. De straffar varandra, de säger upp avtal, de inskrider med sina armador och utryckningsenheter. Internationaliseringen stärkte synbarligen behovet av att tillgodose de egna folkens väl och ve – ett slags demokratiskt imperativ. Mot migrationsströmmar sattes det upp taggtråd och gränskontroller. En nationalistisk motreaktion är skönjbar nästan överallt.
Nationalstaten är typiskt sett inte en krigarstat. Det är imperialism och stormaktsambitioner som har utlöst de mest förödande krigen. Sveriges stormaktsvälde upphörde för tre hundra år sedan. Det hade ingenting med nationalism att göra. Kungen var enväldig och kuvade sitt eget folk. De svenska besittningarna styrdes hårt av regionala eliter. Styresmän i Stockholm importerades från utlandet. Riket var löst sammanfogat och småstatsimperiet runt Östersjön en konglomeratstat. Under femtio år av aristokratisk frihetstid på 1700-talet sjöng svenska politiker efter främmande makters pipor. Under 1800-talet däremot beredde nationalstaten, utan yttre maktambitioner, vägen för medborgarsamhälle och politisk demokrati.
Detta är värt att försvara. Vi kan aldrig lita på att andra ska vara villiga att försvara det som är vårt. Vi kan inte hänga upp vår överlevnad på fagra ord i omtvistade dokument. En okorrumperad statsmakt som håller landet samman och ett folk som vill offra sig för nationens fortlevnad – inte sända sina söner och döttrar att kriga mot andra stater, i internationella koalitioner – är någonting stort att kämpa för.
Utgivarna