Är Ryssland Sveriges (och Finlands) ”motståndare”? Det sägs titt som tätt i vulgärpropagandan.[1] Men Ryssland är en stormakt, om också en som länge varit på dekis, och Sverige är en småstat (liksom Finland). Vi spelar i olika divisioner. Då kan man inte vara motståndare.
Egentligen avses nog: ”fiende”. Fi är ett naturligt inslag i varje stats krigsplanläggning. Fi kan definitionsmässigt komma från olika håll. Men som general Carl Björeman flera gånger har påpekat (bland annat i ett bidrag till antologin Försvaret främst, 2015), undergrävde den svenska militärledningen den officiella svenska neutralitetspolitiken under kalla kriget genom att ensidigt inrikta sig på ett anfall österifrån.
Ett sådant anfall kunde förstås ingalunda uteslutas, men inte heller ett angrepp från väst gick att utesluta. Detta var ett dilemma som kan härledas till andra världskriget. Då begärde västmakterna att få överskrida svenskt territorium för att kunna sända trupp till Finland under landets försvarskrig mot angriparen Sovjetunionen (1939–1940). Svenska regeringen sade nej och vidtog åtgärder för att möta en invasion västerifrån.
Alla kände till var våra sympatier låg. Men sympati är en känsla, ett tycke, säkerhet är en strävan efter att få bli lämnad i fred och få sköta sina egna saker. Den svenska samlingsregeringen gjorde under det långa och blodiga kriget eftergifter till alla stridande parter. I efterhand kan det se osnyggt ut att vi tillät tyska trupptransiteringar och tysk permittenttrafik, när vi vägrade västmakterna tillgång till vårt territorium. Å andra sidan: hur hade det sett ut om vi ställt upp på de allierades sida och bekämpat Finland under fortsättningskriget (1941–1944)?
Statsminister Per Albin Hansson våndades över alla kompromisser och eftergifter som krigsårens samlingsregering nödgades till, men alternativet var sju resor värre. Sveriges ambition var att inte utpeka någon av de stridande som motståndare, trots de rådande sympatierna och antipatierna. Detta bör vara en rimlig ambition också i fredstid. Och det måste göras skillnad på krigsplanläggning och regeringspropaganda!
Aktivismen – då och nu – försöker utplåna denna skillnad. Den vill nödvändigtvis ha ett officiellt deklarerat motståndarläger, trots att den lilla statens primära intresse bör vara att knyta så många vänskapliga kontakter som möjligt till sig. Allians- och blockpolitik kan gå för sig på den inhemska arenan, men det är en helt annan sak att affiliera sig i världspolitiken. Sverige och Ryssland har inga bilaterala fnurror på tråden och har inte haft det på mycket, mycket länge. Och att Ryssland har åsidosatt folkrätten i Ukraina är förvisso synnerligen allvarligt, men det har trots allt inte haft några direkta konsekvenser för vårt land.
Vem har alltså intresse av att förstora faran, göra oss partiska, kapa livlinor på förhand?
Dagens Nyheter riktade söndagen den 20 mars ett formidabelt angrepp på ”företrädare för Putins lilla men ihärdiga svenska stödbataljon. Denna består bland annat av exdiplomater och journalister som ogärna ser något som helst ryskt hot, åtminstone inte mot Sverige.” De som ingår i bataljonen blev inte namngivna. Vad ledarskribenten hänger sig åt är en misstänksamhetens och insinuationernas förgiftande retorik. Vilka är faktiskt utpekade? Dessa anonyma framstår närmast som fosterlandsförrädare. Men skribenten lyckas inte på något sätt belägga att det existerar något sådant hot. Han intalar sig detta. Han suggererar en hotbild. Han skräms. Ty hur ska han kunna veta att ”Putins mål [är] att landet åter ska bli starkt och fruktat och att det gamla ryska imperiet ska återskapas med hjälp av dominans över närområdet”? Detta är dimridåer. Det finns inte tillstymmelse till belägg.[2]
På denna sajt har vi från början klart markerat mot Rysslands stormaktsfasoner. Det är en sak. Andra har sina fasoner. Men utifrån detta kan man inte konkludera att det föreligger några som helst ovänliga avsikter därifrån gentemot vårt land. Till skillnad från Georgien och Ukraina har Sverige faktiskt inte ingått i något ryskt imperium; de baltiska länderna har det, men om man ska vara uppriktig har de också ingått i ett svenskt imperium, i vart fall två av dem.
Om andra länder utpekar Ryssland som ”motståndare”, bör Sverige inte i oträngt mål ta efter. Så ”solidariska” får vi absolut inte bli. Det skulle vara en självmålspolitik som ingen småstat, själv utan alla aggressiva ambitioner, bör ägna sig åt. Det betyder samtidigt att om det finns en risk för en öppen konfrontation mellan Ryssland och Nato, så riskerar också Sverige dras in bland annat genom vår egen osäkerhetspolitik i form av MoU (”värdlandsavtalet”), solidaritetsklausuler med mera. Vår ansvarslöshet och den öppet deklarerade ”svenska solidaritetspolitiken” kan i det sammanhanget göra Ryssland till ett hot.
[1] På Svenska Dagbladets ledarsida påstods nyligen att de båda länderna har en ”gemensam motståndare”.
[2] Man kan noga talat inte betrakta den svenska säkerhetspolisens bedyranden som belägg för aggressiva ryska avsikter. Säpo har så många gånger huggit i sten, och enligt denne författare bör man åtminstone provisoriskt betrakta utlåtanden därifrån främst såsom partsinlagor. Hur var det till exempel med den orättmätigt utpekade så kallade 22-åringen i Boliden förra året? Ska Säpo nu också intressera sig för ”stödbataljonen”?