Robert Dalsjö tillhör den stora lobby som förespråkar svenskt Nato-medlemskap och som befolkar forskningsinstitut, tankesmedjor, försvarshögskolor, krigsvetenskapsakademier och de allra flesta av landets mediehus. Från en position som forskare vid det finska utrikespolitiska institutet bedriver han krypskytte mot såväl officiella svenska säkerhetspolitiken – vad han kallar Peter Hultqvists ”medelväg” – som mot den som fördes under kalla kriget.
Han har tidigare försökt göra gällande att Sveriges militära alliansfrihet efter 1945 inte betraktades som ett medel att hålla Sverige utanför ett storkrig mellan de internationella maktblocken. De styrande i Sverige insåg, har han menat, att landet mest troligt skulle hamna på västsidan i ett sådant krig: alliansfrihetens uppgift skulle då vara att kunna ”undgå krigets inledningsskede, som sågs som en kort men våldsam duell med atombomber. Därmed skulle Sverige kunna undgå den förstörelse som skulle drabba våra grannländer, även om vi senare drogs med i kriget.”
I en ny rapport påstår han att den svenska neutralitetspolitiken ”was seen as morally superior and a part of national identity”. Den var, enligt honom, närmast en emotionell betingad grundsats. Men Undénlinjen, som bestämde Sverige ställningstaganden under kalla kriget, grundades tvärtom i en realpolitisk analys, och den försvarades mycket intelligent av utrikesminister Östen Undén mot anklagelser för att vara ”omoralisk”, i sin föregivna vägran att ta ställning mellan demokrati och diktatur. Det var den tidens ”atlantister” som ansåg sig moraliskt överlägsna! Där fanns också de som ville att Sverige skulle skaffa sig egna kärnvapen, ett bra sätt att göra Sverige till ett omedelbart angreppsmål i händelse av krig.
Den svenska alliansfriheten byggde på tradition men också på reson. Dalsjö menar att det fundamentet inte längre existerar. ”Public and political opinion has shifted towards membership of NATO as soon as possible, but a sizeable segment of the population and the political class still regards the Alliance as anathema”, skriver han. Det är knappast en korrekt verklighetsbeskrivning att säga att den allmänna opinionen har svängt till förmån för medlemskap. Det anmärkningsvärda är ju istället att Nato-medlemskapet fortsätter att avvisas, trots idoga propagandainsatser från sådana som Robert Dalsjö. Vad som nu står högst på dagordningen är inte säkerhetsgarantier från en militärallians utan en åtminstone partiell återgång till ett fosterlandsförsvar som byggdes upp under 1900-talet och som dumdristigt nog avvecklades i och med kalla krigets slut.
En svaghet i medlemskapsförespråkarnas argumentation har Dalsjö emellertid upptäckt. Å ena sidan skulle Sverige som Nato-medlem inte kunna tvingas (”be railroaded”) in i ett annat lands krig, eftersom alla beslut inom alliansen fattas med konsensus, det vill säga under enhällighet, säger han. Å andra sidan skulle vi erhålla orubbliga garantier (”ironclad guarantees”) för snabb undsättning, om vi blev angripna. Här föreligger en besvärande motsägelse, menar Dalsjö, men han har å sin sida åtagit sig att trolla fram en lösning på problemet: ”if you factor in that under Article 5 action to assist an ally can be taken either individually, or in concert with other allies, this contradiction can be bridged and the circle squared.”
Dock, om sådana åtaganden sker på individuell basis eller tillsammans med andra villiga, så bortfaller ju poängen med en förpliktande allians. Dylika möjligheter till inskridanden finns ju redan i den internationella rätten, främst FN-stadgans regler om rätten till självförsvar, och det sagda demonstrerar ganska tydligt hur ihålig retoriken om för alla förpliktande garantier är. Om en Nato-medlem vetoar alliansstöd till Nato-landet Sverige, så får vi lita till frivilliga bidrag om nöden så kräver.