I samband med att utrikesminister Margot Wallström meddelade sin avgång skrev Svenska Dagbladet på nyhetsplats (7/9) om den djupa spricka som sedan lång tid rått mellan utrikesdepartementet och försvarsdepartementet. Det uppges att tjänstemän på utrikesdepartementet kallar sina kolleger på försvarsdepartementet för krigshetsare.
Sveriges medborgare är verkligen att beklaga. Sverige saknar en grundläggande värdering av landets geostrategiska och militärstrategiska utgångsläge med kringliggande makters intressen och förutsättningar.
De av Försvarsberedningen utmålade hoten mot Sverige bygger på gamla politiska doktriner som var fel redan då de skapades. De bygger på ett ensidigt ogrundat hot från Ryssland mot Sverige.
Utrikesministern beskrev från scenen på Folk och Försvars rikskonferens ett väpnat angrepp mot Sverige som ”inte sannolikt”. Hon hävdade att Försvarsberedningen inte gjort någon ny säkerhetspolitisk analys.
Både USA och Ryssland är positionerade i Östersjöområdet med tillgång på missilrobotar som strängt taget kan nå hela det nordiska området omedelbart!
Beredningen har tydligen saknat en totalstrategisk värdering av politik, diplomati och ekonomi med geografins betydelse i Europa och ett militärstrategiskt bedömande som underlag. I någon form är dessa grundvärden nödvändiga redan för konstruktiva samtal till exempel avseende USA:s och Tysklands intressen och möjligheter att påverka olika händelser och händelseförlopp i Europa med eller mot Ryssland. Andra konstellationer måste undersökas.
Den djupa och allvarliga spricka mellan departementen som föreligger, och som växte sig stark under hela förra mandatperioden, är naturlig, då underlaget för beslut vilar endast på debatt. Politiska partier har olika uppfattningar. I en beredning hävdar man dessa. Men det krävs en saklig utredning med trovärdiga antaganden!
De gamla felaktiga politiska doktrinerna grundades av en ÖB som önskade anfallskrig mot Ryssland med atombomb och tungt attackflyg. Detta fick starkt stöd av Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten. Även om atombomben försvann ur debatten efter ett tiotal år, har DN alltsedan dess trott på anfallskrig mot supermakten, vår granne. DN är långt ifrån ensam i sin hybris.
Strategen Raimo Jakolas beskrivning av USA och Rysslands missilrobotar för försvar och anfall samt övriga militära medel och metoder visar att Sverige är och förblir en småstat som ska organisera ett defensivt försvar.
År 2009 väcktes starka förhoppningar om en ny och god ordning när nuvarande ordföranden i Försvarsberedningen, Björn von Sydow, under försvarskonferensen i Sälen förklarade att man måste värdera Sveriges militärstrategiska läge utifrån både USA/Natos och Rysslands planeringsbord.
Redan tidigt i ett sådant värderingsarbete hade man ringat in kontrahenternas intressen, deras defensiva och offensiva militära behov av Sveriges mycket betydelsefulla militärstrategiska läge i Norden och vikten av att behärska detta, helst försvarat av Sverige.
Det osannolika kriget står mellan terrormakterna och behöver inte beröra Sverige!
Vårt vidsträckta svenska markterritorium, defensivt försvarat, framstår i en verklig värdering först och främst som ett fredens område som skydd åt alla Sveriges kringliggande parter. Det är ett bra utgångsvärde för allas planläggning och främst för svensk krigsplanläggning. Ingen part vill i krig dra på sig en onödig motståndare. Men självklart finns makten och misstänksamheten. Därför måste parterna värdera och pröva om de behöver lägga beslag på den defensiva och offensiva effekt som svenskt markterritorium ger.
Varför fortsatte inte Björn von Sydow på denna goda väg för värdering?