John Kiszelys biografi General Hastings ”Pug” Ismay med undertiteln Soldier, statesman, diplomat (Hurst, 2024) köpte jag för att Lord Ismay var Natos första generalsekreterare under åren 1952 – 1957. Dessa år bör ha varit formativa. Britten Ismays insatser då borde vara av intresse.
På en punkt blir jag upplyst. Jag som så många andra hade upprepat det av Ismay fällda, välbekanta yttrandet att ändamålet med Nato var ”to keep the Soviet Union out, the Americans in, and the Germans down”. Men inget talar enligt Kiszely för att Ismay någonsin yttrat något dylikt. Sådana ordvändningar låg nog dessutom inte nära till hands för en försiktig, diplomatiskt lagd general som Ismay.
Skildringen av Ismay som generalsekreterare är tämligen tunn i boken. Den handlar till mycket stor del om Ismays militära karriär och hans roll som handgången man till Winston Churchill under andra världskriget. Men en hel del inträffade under Ismays mandatperiod i Nato: Stalin avled 1953; Suezkrisen skakade om Nato 1956; och Västtyskland inlemmades i Nato 1955.
Ismay tycks ha varit bekymrad över att det inom Nato fanns ett verkställande organ, ”the Standing Group”, som omfattade Natos tre stora, USA, UK och Frankrike, som styrde och ställde. Britten Ismay fick naturligtvis inte bukt med den ordningen. Men det organet finns sedan 1966 inte längre. Det var då som Frankrike lämnade Natos militära strukturer. Detta innebär givetvis inte att sådana grupperingar inte längre förekommer, men det varierar från tid till annan vilka stater som USA samlar runt sig för samråd på allra högsta nivå.
Annars får man en bild av ett dåtida Nato där ständigt samma slags frågeställningar som idag präglar alliansen: Den otillräckliga uppbyggnaden av nivån på styrkorna. Hur stora belopp ska medlemmarna satsa på det militära försvaret (president Eisenhower skar enligt vallöfte ned USA:s budget under den här perioden vilket väckte förstämning hos Ismay och många andra)? Hur skulle man bedöma det ryska hotet? Vilken vikt skulle läggas vid Nato som politisk allians och inte bara som militär organisation? Hur skulle man hantera motsättningen mellan Turkiet och Grekland? Inte mycket nytt under solen här.
En av de stora frågorna under Ismays period som generalsekreterare var utmaningen att få Västtyskland att delta i Västs försvar, något som till en början var förknippat med planerna på en europeisk armé. Frankrike hade 1950 föreslagit att en övernationell europeisk armé skulle etableras. Både USA och UK stödde förslaget som ett sätt att lotsa Västtyskland in i försvaret av Väst. En European Defence Community (EDC) etablerades formellt på pappret 1952. Frankrike tvekade emellertid att ratificera fördraget.
Ismays egen uppfattning var att EDC var en ”crackpot idea”, och han var emot projektet. Vad han sedan länge ville ha var tysk återupprustning och tyska bidrag till Nato. Hans mardröm var ett rustat, oberoende Tyskland som knöt an till Sovjetunionen.
Vid Ismays överläggningar med den forne vapenbrodern president Dwight Eisenhower framkom att USA var upprört över att européerna inte hade lyckats etablera en egen försvarsorganisation (EDC), och det framför allt till följd av franska invändningar. Ismay fick veta att USA inte hur länge som helst kunde fortsätta att pumpa in pengar och utrustning i Nato. EDC var med amerikanska ögon det enda sättet att få Västtyskland att bidra och utan det skulle Nato ”falla samman”.
Trots Ismays ansträngningar avvisade Frankrike EDC helt 1954. Men därefter följde snart att USA, UK och Frankrike kom överens om att göra slut på ockupationen av Västtyskland, även om allierade trupper skulle kvarstanna där, men nu på inbjudan av den nybildade federala västtyska republiken. I överenskommelsen ingick västtyskt medlemskap i Nato. Så blev det.
Den händelse som fick Ismay att tappa konceptet var Suezkrisen. Den inleddes med att Egypten under Nasser nationaliserade Suezkanalen. President Eisenhower begärde konsultationer inom alliansen och gjorde klart att om ett ingripande var nödvändigt så skulle det ske i Natos namn. Ismay förberedde överläggningar om detta. Men USA lade sedan om kursen; Nato skulle inte involveras. Genom kontakter med företrädare för den brittiska regeringen bör Ismay ha fått klart för sig vad som var på gång från brittisk och fransk sida.
Enligt en hemlig, riggad plan började Israel bomba Egypten. Vilka intentioner Nato-staterna Frankrike och UK hade rådde det knappast något tvivel om. Stämningen var ytterst negativ mot dem när Natos beslutande råd sammanträdde samma dag. Brittiska och franska trupper fördes sedan över till Suez, för övrigt samtidigt som sovjetiska styrkor gick in i Ungern.
Problemet var att USA var emot interventionen och gjorde gemensam sak med Sovjetunionen i FN:s säkerhetsråd. Ismay var djupt upprörd och agerade irrationellt. Han såg det som ett förräderi från Eisenhowers sida, trodde att Nato skulle spricka på kuppen och var nära ett sammanbrott. Men Frankrike och UK tvingades till reträtt och saken slätades så småningom över.
Låt mig ta ett vackert citat ur ett tal som Ismay höll den 5 november 1954:
“The second point is that the Council has no supra-national authority. There is no question of a majority vote, by which one or more governments could be compelled to subscribe to anything with which they do not agree. All the decisions of the Council have to be unanimous. Nor is there any question of big countries or small countries, rich countries or poor countries. Each and every one of them are independent sovereign states, although they have, so to speak, pooled their sovereignty to a certain extent.”
Så enkelt var det dock inte. Realiteterna har en ständig tendens att tränga sig på. Ismay var väl medveten om det. Om inte annat så ställde Suezkrisen maktfrågorna i Nato på sin spets. Det har inte stannat där. Motsättningarna har visat sig var gång Nato sökt en fiende att gå i krig mot (Jugoslavien, Afghanistan och Libyen) och även när man undvikit att göra så trots hårt tryck (Irak). Hittills har man under amerikanskt ledarskap lyckats hålla ihop alliansen. Rysslands anfallskrig mot Ukraina har bidragit till att stärka kittet, trots aktningsvärda skillnader i synen på strategin: graden av Natos involvering direkt och indirekt i kriget; tillhandahållandet av offensiva vapen för mål inne i Ryssland; samt förutsättningarna och villkoren för ett fredsslut.
USA söker nu under hand uppbåda bredare styrkor för att ekonomiskt gå emot Kina. Detta kombineras med en ideologisk offensiv och militära satsningar med udden riktad mot Kina. USA strävar efter att involvera Nato i denna strategiska satsning. Det är att räkna med att ordningen och freden i världen allt tydligare kommer att präglas av denna motsättning som riskerar att bli allt skarpare. För svensk del gäller att vi inte har några fiender och inte bör skaffa oss några, trots att vi genom medlemskap i Nato och DCA-avtalet är på väg att snärja in vår självbestämmanderätt på ett svåröverblickbart sätt.
I övrigt kan tilläggas att avsnitten om Ismays begränsade roll i Indiens affärer, som inleddes 1947 då han utsågs till Viceroy Lord Mountbattens stabschef, är intressanta. Det var då Indien frigjorde sig från Storbritannien, som drog sig tillbaka från ett land där man så länge söndrat och härskat och utövat brutalt våld. Perspektivet här är genomgående brittiskt, men det hindrar inte att man lär sig en del nytt som det inte skrivs mycket om:
”The most momentous event in India during the war, and the most damning indictment of British rule, was the famine which occurred in Bengal from 1942 to 1944. Estimates of the number of deaths vary between two million and nearly five million out of a population of sixty million. The major cause of the famine was not so much a catastrophic failure of crop as a catastrophic failure of distribution, administration, and management. The provincial governor blamed the Viceroy; the Viceroy blamed the provincial governor.”