Krig och idealism

Anders Björnsson

När idéer har styrt världspolitiken har det lett till katastrofer. Detta gäller inte bara förhållandet mellan det traditionella väst och öst, mellan det atlantiska Europa och det slaviska, utan även inom ett väst där två block har stått mot varandra, som senast under 1900-talets bägge världskrig. Det gäller också en framtida konfrontation mellan ett västerland och ett österland, med fokus i Stilla havet, där väderstrecken blir något omkastade. Retoriskt har detta beskrivits som en kamp mellan demokrati och despoti, när det i själva verket rör sig om en tävlan i ekonomisk och politisk hegemoni.

Det skulle vara ödesdigert, om sådana synsätt åter omsattes i militär praxis. Kalla kriget 1945–91 var på sätt och vis en undantagsperiod. Det var en systemkonflikt, men syftet var inte att förgöra utan att hålla tillbaka och stabilisera. Naturligtvis fanns på ömse sidor anfallsplaner, som – om de hade satts i verket – kunnat utplåna stora delar av jordens befolkning. Men poängen är, att äventyrslusten fick ge vika för politisk klokskap. De krig som utkämpades var i huvudsak koloniala befrielsekrig och militära angrepp på stater som slog in på en oberoende väg inom ramen för systemkonflikten.

Anfallskrig kan inte rättfärdigas – och heller inte vinnas – för att den angripande parten representerar en högre civilisation eller en mera framskriden politisk kultur. Frankrike under Napoleon var utan tvivel en moderniserande kraft i de feodala dynastiernas Europa, men mot livegenskapens och självhärsdömets Ryssland kunde fransmännens kejsare inget göra – fälttåget mot Moskva blev början till hans undergång, även om han inte hade förlorat ett enda slag under denna expedition. Också Tyskland 1914 stod för modernitet och var minst lika halvdemokratiskt som motståndarna Frankrike och Storbritannien; det hade inte sådana urbota raslagar som Förenta staterna.

Krigsmaskiner brukar vara bra på en sak: teknikutveckling. Men samhällena mognar och växer i styrka under fredliga förhållanden. Seklet efter Napoleonkrigen och Wienkongressen fick de borgerliga samhällena i Europa på fötterna, även om aristokratin som härskande klass knäcktes först med första världskriget. Kalla kriget var välfärdsstaternas gyllene epok, då marknadskrafterna hölls i någorlunda strama tyglar. Det vansinniga ”kriget mot terrorn” skapade sår också i sådana länder som inte var direkt indragna i militära strider. Det är också nu ojämlikheten och otryggheten breder ut sig som en social pest och den gamla världen (inklusive Amerika och Ryssland) stagnerar relativt sett.

Eric Posner, artikel som vi återger här, ger en viktig infallsvinkel på detta historiska mönster: det möjliga slutet på den ”liberala internationalismens” era.