Fyra centralt placerade debattörer – Sven Hirdman, Mathias Mossberg, Sune Olofson, Pierre Schori – kräver klarhet om ubåtsintrång, i ett originalinlägg som alliansfriheten.se publicerar nedan (Utgivarna)
Vi, som på olika sätt har varit inblandade under årtionden i den dramatiska och uppslitande ubåtsdebatten, anser att hemlighetsmakeriet runt påstådda ubåtskränkningar från 80-talet och framåt måste upphöra. Vi måste få klarhet i ubåtsfrågan. Den har alltför länge infekterat svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Under den gångna hösten har Svenska Dagbladet i en rad artiklar berört spelet kring 2014 års förmenta ubåtskränkning i Stockholms skärgård. Tidningens reporter visade på ett övertygande sätt hur ”den avgörande observationen”, som togs för bekräftad ubåt, härrörde från en signal till en av SMHI:s bojar.
Men artikelserien följdes aldrig upp. I stället hade SvD ett ledarstick som återgav vad Försvarsmakten skrev när det stod klart att det avgörande beviset inte längre höll.
I Försvarsmaktens pressmeddelande hänvisades till ett ”bredare material” och ”sammanvägningen av en stor mängd observationer” på sätt som påminde om 80-talets så kallade indiciekedjor. Och som så många gånger tidigare fastslog Försvarsmakten att Sverige minsann kränkts av en främmande farkost hösten 2014, men några klargörande bevis presenterades inte.
Varför följde SvD inte upp artikelserien? Och varför denna kompakta tystnad från andra håll, inte minst försvarsministerns?
Det hela påminner om SVT:s agerande, när den tyska TV-kanalen ARTE sände en film om Ronald Reagans hemliga kommitté för vilseledande operationer (den så kallade Deception Committee). I denna film framträdde bland andra den amerikanske marinministern John Lehman och biträdande marinchefen Ace Lyons och talade i otvetydiga ordalag om amerikanskt ansvar för operationer i svenska vatten. SVT köpte in filmen, som visats i ett antal länder i Europa, översatte den till svenska och beslöt sedan att inte sända den i Sverige. Varför?
Tre stora svenska utredningar har alla kommit till olika resultat om vad som skedde: 1983 års Ubåtsskyddskommission påstod utan hållbara bevis att ubåtarna kom från öst. 1995 års Ubåtskommission slog fast att faktaunderlaget inte höll för detta påstående. Och 2001 års Ubåtsutredning konstaterade att väst inte kunde uteslutas som kränkande part.
Den amerikanske försvarsministern, marinministern och biträdande marinchefen, den brittiske marinministern och den brittiske underrättelsechefen har alla talat om västliga intrång i svenska vatten under 80-talet. Mot detta står konsekventa förnekanden från sovjetisk sida och uppmaningar till Sverige att sänka alla kränkande ubåtar.
I en nyutkommen bok kommer nu professor Ola Tunander med en omfattande redogörelse för skeendena under 80-talet, Det svenska ubåtskriget (Medströms bokförlag). Hans bok är ett viktigt bidrag till forskningen om 80-talets ubåtskränkningar.
Tunander hävdar att ett hemligt samarbete växte fram mellan vissa i den svenska och den amerikanske marinen, ”Navy to Navy”, som försvarsminister Caspar Weinberger uttryckte det, medan det politiska Sverige hölls utanför.
1993 frågade Tunander den tidigare amerikanske försvarsministern James Schlesinger om hans syn på Sverige under åren i den amerikanska administrationen. ”Vilket Sverige?” undrade Schlesinger. ”Det politiska Sverige eller det militära Sverige?”
Sveriges förutvarande försvarsminister Thage G Peterson talade 1996 med sin kollega, den amerikanske försvarsministern William Perry, om ubåtar i svenska vatten. ”Om det är en ubåt behöver den ju inte vara rysk”, sade Perry.
Sven Hirdman fick vid besök i Washington några år tidigare höra likartade uttalanden av höga chefer inom den amerikanska underrättelsetjänsten.
Pierre Schori talade i mars 1983 med Henry Kissinger och förre nationelle säkerhetsrådgivaren Brent Scowcroft om miniubåtar i svenska vatten. Scowcroft var skeptisk och Kissinger kunde inte se värdet av sovjetiska operationer i den svenska skärgården.
Sune Olofson skrev 1997 en artikel under rubriken ”Marinens ubåtsmaterial inte kritiskt nog” där han ställde frågan om riksdag och regering kunde lita på marinen och lyfte som särskilt oroande fram svag och otillräcklig källkritik i marinens analysgrupper.
Mathias Mossberg frågade 2005 den tidigare Europachefen i State Department, Helmut Sonnenfeldt, om amerikanska ubåtar var i svenska vatten, och svaret var: ”Det är klart att vi var där – vi var överallt.”
I sin bok beskriver Tunander hur amerikanerna använde italienskbyggda miniubåtar vars utseende i detalj stämmer med det som den svenska Försvarsmakten beskrev som Typ 1 och Typ 2, och som man hävdade var sovjetiska miniubåtar. Att det senare framkommit att några sådana båtar aldrig har funnits i den sovjetiska marinen har förtigits.
Det går inte längre att tiga i denna för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik så centrala fråga! De senaste årens utveckling har illustrerat behovet av klarhet också i det som hände under 80-talet. Arkiven måste öppnas för oberoende granskare.
Vi som har skrivit under denna artikel förnekar inte att sovjetiska/ryska ubåtar har kränkt svenska vatten. Vad vi hävdar är att detta inte torde vara hela sanningen och att denna nu måste få komma fram.
Att inte skapa klarhet om vad som skedde är inte bara osunt och oprofessionellt. Det är också usel säkerhetspolitik.
Anmärkning. – Artikelförfattarna är Sven Hirdman, statssekreterare i försvarsdepartementet 1979–1982, före detta ambassadör och krigsmaterielinspektör; Mathias Mossberg, före detta ambassadör, huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning; Sune Olofson, försvarsreporter och debattredaktör i Svenska Dagbladet 1981–2009; Pierre Schori, kabinettssekreterare 1982–1991, biträdande utrikesminister 1994–1999, FN-ambassadör 2000–2004.