Journalisten Robert Draper har djuplodande beskrivit hur ett olagligt krig kom att inledas: To Start a War. How the Bush Administration took America into Iraq (Penguin Publishing Group 2020).
I centrum återfinns president George W. Bush, mycket impopulär när han lämnade Vita huset i januari 2009. Det var hans eget beslut att starta kriget och ingen i hans närhet rådde honom att avstå. De ville alla finna fred genom krig.
Paul Wolfowitz tjänstgjorde mellan 2001 och 2005 som biträdande försvarsminister under försvarsminister Donald Rumsfeld. En före detta Harvardprofessor Laurie Mylroie lyckades övertyga Wolfowitz om att Iraks diktator Saddam Hussein låg bakom det misslyckade attentatet mot World Trade Center 1993. Mylroie ansåg att Hussein också låg bakom bombningen i Oklahoma City 1995.
Paul Wolfowitz blev besatt av att få bort Saddam.
Bush den yngre, “an extrovert driven by his viscera [inälvor], the Bible, and a love for baseball”, blev sedermera president, med Condoleezza Rice som sin säkerhetspolitiska rådgivare. Den senare och Wolfowitz fann varandra snabbt.
Det dröjde inte länge innan Wolfowitz tioåriga korståg mot Saddam bar frukt.
I september 2001 lanserade Bush idén att lägga beslag på Saddams oljefält för den brittiske premiärministern Tony Blair, som redan var informerad genom sin utrikesminister Jack Shaw, vilken blivit upplyst om saken av vännen Colin Powell, USA:s utrikesminister (januari 2001–januari 2005). Blair svarade: “You need to have public opinion with you.”
Snart föll bomber över Bagdad. En journalist frågade Condoleezza Rice: “Why are we bombing Baghdad?”: “Rice had no ready answer”. Vicepresidenten Dick Cheney var dock belåten, medan Power tvekade. Attacken fördömdes världen över. Motsättningar förekom i USA:s försvarsdepartement om det kloka med en ”regime change”, men Wolfowitz fick här sista ordet, trots att det internt stod klart att Saddam inte hade något att göra med bombningarna 9/11 2001.
I Florida dog en man plötsligt av mjältbrand. Spekulationer uppkom att Saddam hade lager av kemiska vapen, sedan kriget mot Iran på 1980-talet. En likasinnad till Wolfowitz uppgav att endast Saddam hade möjlighet att sprida mjältbrandssporer, vilket slogs fast i en rubrik i The Guardian. Senator John McCain uppgav att detta möjligen var fallet. Hysteri uppkom i USA, då några politiker via post hade fått sådana sporer.
Den 7 oktober 2001 inledde USA krig i Afghanistan, ”Operation Enduring Freedom”, tillsammans med Storbritannien, Tyskland, Italien, Kanada, Australien och Nederländerna. I november samma år förutskickade Bush att kriget snart skulle vara slut, varför han kunde koncentrera sig på “a variety of theaters”.
USA:s krigsplan gentemot Irak var från 1998 och omfattade 500 000 man. Nu 2001 konstaterades att planen var föråldrad. Rumsfeld föreslog 150 000 man. En general ansåg det räckte med 35 000.
För att delta i ett krig mot Irak krävde Blair ”a legal case against Saddam to present to the UN”.
För Rumsfelds sökande efter anledningar att invadera Irak var frågan om WMD (Weapons of Mass Destruction) prio ett. Hans synsätt grundades på principen “absence of evidence is not evidence of absence”. I oktober 2002 lades i USA:s kongress fram ”bevis” för ett nära samarbete mellan Irak och al-Qaida, något Cheney och Wolfowitz bara kunnat drömma om. Samtidigt rekommenderade Powell presidenten att vända sig till FN. Men Bush hade redan bestämt sig för regime change i Irak. Den brittiske utrikesministern Jack Straw var tveksam, då han såg Blair som en ”Bush’s enabler”.
Den 15 augusti 2002 skrev president Bush den äldres säkerhetsrådgivare Brent Scowcroft i The Wall Street
Journal: “Don’t Attack Saddam”, något som skulle “unleash[…] an Armageddon in the Middle East.” Henry Kissinger varnade likaså i The Washington Post.
Cheney kontrade i ett tal med att “after liberation, the streets in Basra and Baghdad are sure to erupt in joy in the same way throngs [trängsel] in Kabul greeted the Americans”. Presidenten och Powell blev missmodiga. Och den förre gick med på att låta FN undersöka om det fanns några WMD i Irak, innan han startade krig, vilket Blair gillade till skillnad från Cheney. Men “Wolfowitz was aggressively mounting a case for war”. Senator Joe Biden ”decided to give Bush the benefit of the doubt”.
I boken får Hans Blix en framträdande roll:
“United Nations Monitoring, Verification and Inspection Commission, or UNMOVIC, The director of UNMOVIC, Dr. Hans Blix, had received a foreshadowing of the skepticism he would face from the Bush administration when he visited Washington on January 10, 2002. Bush had yet to deliver his ‘axis of evil’” speech. But Blix could see that attitudes toward Saddam had hardened since the UN inspector’s previous visit to the White House, several months before 9/11. Back then, Rice had assured Blix that the new administration was supportive of the UN and that its policy toward Iraq remained one of containment. By January 2002, however, Rice had a darker view. Bush’s national security adviser told Blix that she could envision Saddam giving his weapons to terrorists, or even using them himself. Rice offered no new intelligence to support this belief. That same day, Blix went over to the Pentagon and met with Doug Feith. The defense undersecretary told the chief inspector that he was concerned about the team Blix was recruiting. What if they were secretly Saddam sympathizers? What if their real interest was not to master inspection techniques but to learn how best to thwart them? Blix did not meet Paul Wolfowitz during that trip to the Pentagon. Three months later, however, The Washington Post reported that around the time of Blix’s visit, the deputy secretary had tasked the CIA with producing a study on the inspector’s previous tenure as a nuclear inspector for the IAEA.
Blix, a phlegmatic seventy-three-year-old Swedish diplomat, was unruffled by that disclosure. What he found more revealing was the story’s suggestion that Wolfowitz and others feared ‘that new inspections – or protracted investigations over them – could torpedo their plans for military action to remove Hussein from power.’ Hans Blix was unaware that the topic of the UN and its inspectors had consumed the Bush administration throughout the spring and summer of 2002. The contours and sides in this debate were familiar. Powell and Armitage argued that an international coalition could be amassed only after first letting UN inspectors back into Iraq to determine whether Saddam had abandoned or reconstituted his weapons program. Rumsfeld, Wolfowitz, Feith, Cheney, and Libby maintained that Saddam was far too skilled a deceiver for UNMOVIC to ever discover the truth and that the fruitless inspections effort would surely drag on forever. Rumsfeld shared with Cheney a dim view of UN inspectors. Whatever they had found in Iraq during the nineties, the secretary inaccurately said to a group of reporters in April, was ‘a result of a defector giving them a heads-up.’ Blix was surprised when he learned that some of the ‘coercive inspection’ ideas expressed in Bill Luti’s brief had now become American negotiating points for a UN resolution. The U.S. ambassador to the UN, John Negroponte, seemed to Blix embarrassed by their draconian nature.”
Wolfowitz’ inställning var “that even if Blix’s team found nothing, Saddam’s past UN violations were sufficient to justify war”.
Den 8 november 2002 antog FN:s säkerhetsråd resolutionen 1441. “The UN was granting Saddam a final chance to declare his arsenal and comply with inspections – though, as a legalistic sword of Damocles, the resolution already found him ‘in material breach.’”
“’The findings were plausible,’ he (Blix) later wrote of the National Intelligence Estimate, ‘but we needed evidence.’” För Bush var “plausible” tillräckligt.
“Blix was his own man.” Rice var imponerad: “The old diplomat was honest and he was tough, she concluded.”
Vid Blix’ möte med Cheney uppgav den senare att om ni inte finner vad vi letar efter kommer USA att ”recover the weapons themselves”. Vid ett senare möte med presidenten fick Blix intrycket att man slutat lyssna på honom och hans kolleger.
President Bush önskade en bred koalition innan Irak angreps, men Frankrike och Tyskland ”were driving him crazy”. Samtidigt var Blix en nagel i ögat på Bush: ”He is not going to get between us and freedom.” Blair var ense med Bush.
Saddam lät överlämna cirka 12 000 sidor av dokument angående Iraks vapenprogram, vilka hamnade på FN:s säkerhetsråds bord. Samtidigt fortsatte Blix och 43 andra inspektörer sina undersökningar på plats. Men då amerikanarna inte informerade Blix om vad man visste, ringde han Powell: ”You’re like a librarian sitting on all these books that you don’t want to lend.” Cheney sade det rakt på sak: “We’re not going to give them the really good intel, are we?”
Samtidigt planerade man i Vita huset för hur man skulle kunna sälja in det kommande kriget: ”We have to be aware of the need to sell this to the average citizen. So it needs to be more convincing.” Problemet var dock att man inte visste vad Saddam dolde; att han mörkade var de flesta övertygande om. Vid ett möte i Ovala rummet stod det klart att frågan om krig eller fred inte hade att göra med fakta. Men vem skulle plädera för krig i FN:s säkerhetsråd? ”And the obvious answer was Colin Powell”, som tidigare hade ansett en invasion i Irak som dåraktigt. Men Bush frågade inte Powell hur man startar ett krig; istället önskade Bush att kriget skulle säljas in av Powell, USA:s då mest populära man.
Powells föredragning i FN:s säkerhetsråd var för många pinsam. En av Blix’ medarbetare påpekade, när ett foto presenterades föreställande en vapengömma, att han hade varit på platsen när fotot togs och då funnit endast duvlort. En annan vapeninspektör skrattade friskt när ett annat exempel från Powell åberopades. Även här var exemplet uppenbart fejkat.
UNSCOM:s tidigare chefsinspektörtor Rolf Ekéus, “who said on PBS NewsHour after the speech, regarding Curveball’s claims about mobile BW labs”, att de var “difficult to believe”. Curveball var en tysk som påstod att han från 1999 arbetat på en fabrik i Irak, där man tillverkade biologiska vapen. (Om Ekéus se här )
Presidenten var dock nöjd med Powell. Samtidigt hade Saddam informerat sina generaler att i det kommande kriget fanns bara konventionella vapen att försvara sig med. Generalerna var häpna, då de hade lyssnat på Powell i FN.
Blix talade i FN efter Powell: ”a speech that was a jarring contrast to Powell’s address nine days before”. Några WMD hade man inte funnit. Blair fann Blix’ tal vara “a total disgrace”, då Saddam “was guilty until proven innocent”.
Bush beslöt i januari 2003 att inleda kriget. Men för att få med sig Blair på tåget krävde den senare en ny resolution från FN:s säkerhetsråd. För en sådan resolution behövdes 9 av 14 röster, och inga veton, vilket svårligen kunde uppnås. Blair backade från sitt krav och bad istället om klartecken för krig från det brittiska parlamentet, vilket han fick med bred marginal.
För USA dödades i Irak-kriget 4 400 män, skadades över 32 000 män, och så många som 300 000 män drabbades av post-traumatisk stress.
Cirka 405 000 irakier dog som ett resultat av 2003 års invasion.
Istället för Saddam har nu Irak ödelagts genom olika sunnistyrkors brutalitet. Först var det Zarqawi, ledaren för al-Quida i Irak, och senare kom den Islamitiska staten, ISIS. Här kan tilläggas att det var USA som tog kontroll över Irak och genom den amerikanske överståthållaren bidrog än mer till att förstöra landet, bland annat genom upplösningen av Iraks arme! Vart skulle soldaterna ta vägen?
I maj 2019 presenterades en 1500-sidig amerikansk utredning om Irak-kriget. Vid ett seminarium om denna var endast en ansvarig för kriget närvarande: Paul Wolfowitz. Han ångrade inget. För honom var kriget ”legitimt” eftersom det förde med sig fred!
För en noggrann genomgång av Irakkriget kan hänvisas till boken Lagen mot krig.