Kapprustningen i norr saknas i svensk debatt

Lars-Gunnar Liljestrand

Ryssland har enligt NRK (Norsk Rikskringkasting) påbörjat den största ubåtsoperationen sedan sovjettiden. Området för operationen är Norska havet, Barents hav och Nordatlanten.

Tio ubåtar deltar, varav åtta är atomdrivna.

Säkerhetspolitiska bedömare menar att det inte handlar om en övning utan om en operation för att demonstrera den ryska militära styrkan och visa att man med missiler från ubåtar kan nå USA.

Norska statsvetaren vid Norsk Utenrikspolitisk Institutt Julie Wilhelmsen menar att operationen är en del av ett eskalerande övningsmönster som man sett sedan 2014. Hon varnar för konsekvenserna av den norska politiken att alltmer stödja sig på USA och tillåta permanenta baser för USA i Nordnorge:

”Man må ta inn over seg at det å invitere amerikanerne inn for å fylle tomrommet kanskje ender med at vi får mindre sikkerhet fordi vi blir landet mellom de to stormaktene, sier Wilhelmsen.” (Verldens Gang 30/10)

USA har under de senaste åren ökat sin militära närvaro genom baser i Nordnorge, återupprättande av den Andra Flottan med operationsområde i Nordatlanten och amerikanskt intresse av baser både på Grönland och på Island.

Ryssland rustar sina styrkor på Kolahalvön och har installerat missiler vid gränsen till Nordmark.

Båda sidor genomför alltmer utmanande flygoperationer i och kring Norska havet.

Det finns tecken på att man i Norge vill undvika att bli en bricka i spelet mellan stormakterna. Norska regeringen sade nyligen nej till att delta i Natos radarsystem för att upptäcka missiler, något som Ryssland uppfattat som ett hot mot sig.

Den svenska säkerhetspolitiska debatten har i huvudsak rört risken för ett ryskt angrepp på någon av de baltiska staterna. Detta är, som Sven Hirdman utförligt analyserat, ett helt osannolikt scenario , men likväl återkommer det ständigt i diskussionen om den så kallade solidaritetsförklaringen och har åberopats till stöd för värdlandsavtalet med Nato.

Den pågående kapprustningen mellan USA och Ryssland och spänningsökningen runt Nordkalotten och i Nordatlanten tas däremot knappast alls upp. Den potentiella stormaktskonflikten passar uppenbarligen inte in i Nato-förespråkarnas bild. Allt tal om solidaritet faller nämligen som ett löv till marken, om en kris eller en konflikt handlar om en kamp mellan två stormakter och inte ett överfall av en stormakt på en liten stat.

För små stater gäller det att inte dras in i en sådan konflikt utan tvärtom att medverka till att spänningarna minskar. Det är en insikt som nu börjar sprida sig i flera kretsar i Norge.

Från svensk sida har man snarast medverkat till den upptrappade spänningen mellan stormakterna genom att delta i ett par stora USA- och Nato-ledda militärövningar i Nordkalottområdet, bland annat Trident Juncture (Natos största militärövning på årtionden).

Försvarsberedningen angav visserligen Arktis som ett spänningsområde, men tonvikten låg på ett ryskt hot i Östersjöregionen:

”Östersjön är, vid sidan av Svarta havet, den region i Europa där Rysslands intressen tydligast ställs mot övriga europeiska länders och USA:s intressen.”

En svensk säkerhetspolitik kan inte baseras på ett enda möjligt scenario eller ett enda militärt hot. Det egna försvaret måste rustas för att klara även oväntade hot. För det krävs ett territorialförsvar för hela landet, vilket i sin tur endast kan upprättas på basis av en allmän värnplikt. Signalerna nu från försvarsledningen att budgeten kan spräckas och att det troligen går ut över de fåtaliga markstyrkor som planerats (ytterligare tre regementen) pekar på en utveckling i fel riktning.

Sverige kan bidra till avspänning både i Östersjöområdet och i Nordkalottområdet genom att stärka det egna territorialförsvaret och genom att avstå från att delta i USA/Natos militärövningar i norr som är riktade mot Ryssland.