Kallt krig och nationalstater

Anders Björnsson

För ungefär trettio år sedan, när det så kallade kalla kriget tog slut, ett krig utan synbar segrare, och därför fick man upphöja abstrakta principer som demokrati och marknadsekonomi till segrare och andra abstrakta principer som diktatur och planekonomi som förlorare, förklarades nationalstaten död och totalt antikverad. Andra entiteter – regioner, unioner, stadsstater – skulle nu ta över, kartor ritas om. Detta segerrus och dessa utopier var en ideologisk bakgrundsfaktor till fosterlandsförsvarets bantning och avveckling i många av de hybrisdrabbade ”segrarmakterna”. Universella värden hade vunnit på snöda materiella intressenas bekostnad. Globalisering skulle förena eliter i olika delar av världen. Fred i vår tid var på modet. För vanliga människor, ”small people” som en svensk industrialist skulle komma att uttrycka sig, blev det försumligt billigt att resa till exotiska länder. Statliga åtaganden privatiserades. Aktiekurser sköt i höjden. Den nya, digitala ekonomin var gränslös.

Det glada nittiotalet närde en besinningslös mentalitet i de beslutsfattande rummen. Territorier var inte längre viktiga, kanske var de rentav betungande och resursslukande. London skulle klara sig bättre utan England. I Moskva samlades all Rysslands växtkraft. Urbana jätteagglomerationer uppstod. Elektroniska motorvägar blev statsmannalösen. Jorden gjordes platt som en pannkaka i denna föreställningsvärld. De förnämsta tillgångarna var immateriella. Allt detta var i bästa fall eufemismer, oftast önskedrömmar. En globaliserad ekonomi förutsatte fortsatt tillflöde av råvaror, ökade varuströmmar behövde utbyggd infrastruktur, denna måste skyddas från terrorister och sjörövare. Vissa länder började införa eller överväga förbud mot industriinvesteringar med kapital från främmande länder. I alla dessa processer har nationalstaten varit en nödvändig komponent, en pådrivare. Som den norske statsvetaren Øyvind Østerud tidigt framhöll, har europeisering och globalisering vidgat nationalstaternas aktionsradier. Statliga kontroll- och övervakningssystem är mera omfattande nu än någonsin tidigare.

Kalla krigets slut förde i själva verket med sig ett nationellt uppvaknande. I Östeuropa hade det länge legat och ruvat. Xenofobiska löpeldar spred sig över hela kontinenten. Under djupa ekonomiska kriser måste statsmakten tillskjuta medel för traditionella kapitalistiska ekonomier inte skulle gå under. Paradoxalt nog – men i linje med det utopiska tänkandet – underminerades den statliga våldsmaktens primära funktion: att skydda invånarna mot fientliga angrepp utifrån. Den svenska försvarsmakten blev på kort tid exterritoriell till sin natur och förvandlades till insatsstyrkor bestående av yrkessoldater. Huvuduppgiften blev att hålla nere andra stater istället för att värna den egna. Statssuveränitet och nationellt oberoende kändes i detta perspektiv gammalmodigt, och i politiskt-strategiska kretsar i vårt land föddes idén om att inordna Sverige i ett system av lydstater med ett överordnat kommando. Den har varit svår att framföra som en offensiv paroll, eftersom svenska folket tycker om att råda i eget hus. Nationalstaten med alla dess kompetenser har också historiskt varit ramen för folkstyrets framväxt och fortlevnad. Mot detta stod imperialism och stormaktspolitik, invasioner och interventioner.

Globaliseringen sänkte inga trösklar, den skapade nya konfliktmönster, höjde spänningsnivåer. Större stater tog upp förnyad tävlan med varandra om resurser, de sökte ompositionera sig militärt och handelspolitiskt. Jordklotet är tämligen välrustat, och nu tänker man också slåss om rymden, om hav som frigörs när is smälter. Den lilla staten med begränsade kapaciteter måste orientera försiktigt i denna terräng. Den måste prioritera sitt eget skyddsintresse över allt annat. Det bästa stöd vi kan ge oss själva och andra är att försöka hålla oss utanför strider, att begränsa den yta där arméer kan marschera. Vi får inte vara oresonliga men inte heller böjliga. Det nationella intresset ska vara defensivt, bygga på motstånd, inte på anfall. I utrikespolitiken kan det inte finnas några värden som står över nationens fortbestånd. Den svenska staten får inte skapa en krigsmaskin, den ska vara en fredsfaktor. Det kräver i dagsläget betydande tillskott av personal och utrustning till militärt, ekonomiskt och civilt försvar, så att stora segment av vår befolkning snabbt kan mobiliseras i tider av oro.

Då finns minst av allt behov av ogrundade teorier om nationalstatens borttynande, en komprometterad restprodukt från den korta perioden av systemskifteseufori.