Vi hänvisar här till två politiska artiklar i Stockholmspressen samma dag (18/6). De företräder båda en annan syn på frågan om förhållandet mellan Sverige och Atlantpakten än utgivarna av denna sajt. Vår ambition med sajten är att uppfattningarna där ska brytas – sajten ska vara både en kunskaps- och en argumentbank. Vi strävar vidare efter att den ska bli ett debattforum. Att utgivarna ger sin egen inramning till materialet är en självklarhet.
Erik Brattbergs så kallade oped-artikel (Svenska Dagbladet) hävdar med viss emfas att medlemskapsmotståndarna framför synpunkter som sammanfaller med officiellt ryska. Vi anser inte att den invändningen bär särskilt långt. Brattberg, själv verksam vid en tankesmedja i USA, refererar till åsikter som har framförts från officiellt amerikanskt håll. Inte heller en sådan koppling väger tungt. Man bör i debatten inte tillskriva meningsmotståndarna dolda motiv eller insinuera att de företräder främmande intressen. Sådant har tyvärr förekommit.
Däremot är det nödvändigt att pröva argumenten i sak. Brattberg påstår till exempel att länder som Polen, Tjeckien och Ungern under kalla kriget var ockuperade av Sovjetunionen och att det därför blev naturligt för dem att försäkra sig i Väst när kalla kriget tog slut. Men det är inte sant att staterna i Öst- och Centraleuropa stod under sovjetisk ockupation – de kunde i krislägen invaderas av styrkor från Warszawapakten eller Sovjetunionen, men i vissa fall (som Polen kring 1980) motsatte de sig med framgång planerna på invasion. Endast en stat, DDR, var sovjetockuperad under hela denna tid (medan den andra tyska staten fram till kalla krigets slut hade amerikanska, brittiska och franska ockupationstrupper på sitt territorium).
Vad detta sedan har för betydelse för Sverige, som inte har haft stridande trupp från annat land på sin mark sedan Finska kriget 1808–09, är något gåtfullt. Finland, det andra alliansfria nordiska landet, vars president nyligen varit i Moskva för samtal med sin ryske kollega, undgick som bekant att utsättas för ockupation efter sitt krigsnederlag 1944, och denna faktiska styrkedemonstration är en viktig förklaring till att dagens Finland kan uppträda med sådan auktoritet i utrikespolitiken. Det behöver ingen allians – det klarade sig också genom VSB-paktens hårda villkor.
Erik Helmerson (Dagens Nyheter) är inne på en intressant tanke när man hävdar att ”[e]tt avrustat Sverige har lämnat ett vakuum i Östersjöområdet, och sådana tenderar ganska snabbt att fyllas av något”. Detta snarare än rysk återupprustning kan ha skapat osäkerhet i vår del av världen, men den balanseras förmodligen av att det, som Helmerson också skriver, inte längre som under kalla krigets epok finns någon ”avgrund mellan de politiska systemen i öst och väst”. Systemkonfliktens upphörande blir ur detta perspektiv i sig stabiliserande, rentav fredsskapande. Men det senare sker inte med någon automatik, och i detta sammanhang borde ett alliansfritt Sverige agera som överbryggare, icke som frontstat.
Det ryska dilemmat är lätt att förstå – ett imperium på historisk reträtt måste skaffa sig en ny orientering, ungefär som Sverige efter 1809 eller som USA när den amerikanska världshegemonin väl börjar erodera. Dessvärre försvåras uppgiften av det officiella Rysslands formidabla okänslighet gentemot omvärlden, som flagranta folkrättsbrott (Ukraina!) och onödiga pekpinnar mot grannstater. Wallström och Löfven borde följa Niinistös exempel, fara till Moskva och föra ”öppenhjärtiga diskussioner” där!
Utgivarna