”Det ska inte råda någon osäkerhet om den svenska säkerhetspolitiska linjen”, sade utrikesminister Margot Wallström i en interpellationsdebatt i riksdagen den 12 november. Hon var den enda företrädaren för de nuvarande regeringspartierna som yttrade sig i debatten. Inte heller någon företrädare för Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna deltog. Ändå representerade Wallström riksdagsmajoriteten i fråga om svensk Nato-anslutning. Den är avvisande. Men varför fick hon stå ensam? Inte ens en partikamrat kom till hennes understöd.
Företrädare för tre oppositionspartier tog till orda – Moderaterna, Centern och Krisdemokraterna. De angrep alla utrikesministern för att inte ha följt med de världspolitiska förändringarna och inrättat sig i ledet. Wallström konstaterade att det är de andra som har ”förflyttat sig”. De har mält sig ur enigheten, menade hon. De är de som är förklaringsskyldiga, inte regeringen. Hon underströk också att det svenska försvaret behöver rustas. Det är en annan ovärderlig bit av säkerhetspolitiken”, sade hon i sin slutreplik. ”Vi fortsätter att själva besluta om vårt samarbete. Även om man kan säga att man får inflytande blir man också upplåst i en organisation som fattar många svåra och viktiga beslut.”
Det är gåtfullt att ledande svenska politiker är beredda att sälja ut landets handlingsfrihet. De fick ett mycket klart svar på tal av utrikesministern. ”Jag tycker att det vilar på er att säga varför den militära alliansfriheten inte fungerar”, sade hon. ”Jag tycker inte att det är rätt att låta rädslan för Ryssland styra så att vi ska ändra vår inriktning på säkerhetspolitiken. Jag menar att vi tidigare har genomlevt besvärliga situationer där den militära alliansfriheten tjänat oss väl.” Läs riksdagsdebatten från 12 november.