Försvars- och säkerhetspolitiken har under de gångna två åren stått centralare i den allmänna debatten än på mycket, mycket länge. Jag tror man får gå tillbaka närmare hundra-hundra femtio år för att få syn på något motsvarande i fredstid. Och då räknar jag också in den stora uppmärksamhet som 1925 års nedrustningsbeslut utlöste och striden om svenska atomvapen i slutet av 1950- och början av 1960-talet.
Under senare delen av förrförra seklet var försvarsfrågan ett av de främsta politiska stridsäpplena i Sverige – överträffad endast av tullstriden, mellan protektionister och frihandlare. Den blev i slutet av epoken starkt knuten till kampen för allmän och lika rösträtt. Den politiska vänstern – liberalerna, senare arm i arm med den unga arbetarrörelsen – gick in för allmän värnplikt och full medborgarrätt för alla svenskar. Folkbeväpning var tidens lösen – medborgarrätt och medborgerlig plikt. Det var liberalernas paroll. De förenade den med krav på att Sverige skulle vara neutralt i förhållande till stormakterna. Det kravet var riktat främst mot Tyskland, som efter enandet 1870–1871 hade blivit Europas starkaste militärmakt. Inom den högre officerskåren däremot fanns ett betydande stöd för någon form av allians med Tyskland. Sveriges drottningar Sofia och Viktoria var båda tyska furstinnor.
Väpnad neutralitet var i liberalernas och vänsterns smak. Naturligtvis fanns det de på ytterkanten som ville att fosterlandsförsvaret skulle skrotas – inte en man, inte ett öre till försvaret. Men de var inte över sig många. Och naturligtvis fanns det de på högerkanten som ville att Sverige skulle gå i krig på Tysklands sida i första världskriget. Dessbättre var inte heller de så många. Aktivisterna isolerades, och Sverige förblev ett neutralt land under krigets drygt fyra år. Naturligtvis fanns det också de som sympatiserade med Tysklands motståndare – England och Frankrike, ententen – men de var tack och lov inte krigiska, inga aktivister. Inför och under andra världskriget uppstod de här konstellationerna igen. Tack och lov förlorade aktivisterna på nytt. Sverige gick inte i krig. Sveriges regering manövrerade skickligt för att undgå kriget. Det fanns en väldig folkopinion till stöd för den politiken. Svensk neutralitet – med nödvändiga eftergifter hit och dit – blev aldrig en fråga som splittrande landet.
Den svenska statsledningen förberedde sig föralldel för invasion – det närmaste man kom till någonting sådant var när Storbritannien och Frankrike på senvintern 1940 ville gå in i Sverige för att undsätta finnarna. Sveriges beredde sig på att värna västgränsen. Dessbättre tog finska vinterkriget ett abrupt slut, den 10 mars 1940.
Under kriget rustade Sverige upp sitt försvar, och det hade vi sedan nytta av under flera decennier efter krigets slut. Vi höll en väpnad neutralitet. Och inte heller detta splittrade inte nationen. De som ville att Sverige skulle ansluta sig till en stormaktsallians förlorade den gången också. Det var en liten om också högljudd minoritet som drev den linjen, att vi skulle ansluta oss till Atlantpakten.
Var befinner vi oss idag? Sverige har rustat ned – efter kalla kriget liksom efter första världskriget, men intressant nog till skillnad från decennierna efter andra världskriget. Paradoxalt nog har alla politiska krafter varit överens om den linjen: några har velat nedrusta mer, andra mindre. Det har inte funnits någon rejäl politisk uppslutning kring folkförsvaret, kring den allmänna värnplikten, kring den väpnade neutraliteten. En svensk statsminister har kallat landets försvarsmakt för ett särintresse. Men det har heller inte funnits något krigsparti i Sverige – fram till helt nyligen.
Och det är faktiskt därför vi har samlats här till detta seminarium ikväll. Utgångspunkten är en bok som kom ut i slutet av förra året, och som jag själv var redaktör för – Försvaret främst. Titeln betyder just detta: försvaret främst, inte kriget, inte anfallet, inte angreppet på någon annan. Och försvaret av det egna folket i första hand, inte av andra som kan behöva vår hjälp, om vi alls har någon hjälp att ge.
Är detta isolationism? Är detta osolidariskt? Nej. Bästa sättet att verka för fred är att inte gå i krig och att inte riskera att utsätta sig för angrepp. Sverige är inte bara ett offer för andras agerande – hur Sverige agerar betyder också något, ibland kanske rentav väldigt mycket. Idag finns det de som agiterar för att vi ska ta oss an Baltikums sak, precis som det fanns de som en gång agiterade för att vi skulle ta oss an Finlands sak. Detta kan splittra nationen. I alla fall under 1900-talet har Ryssland varit den fientliga makten för krigspartiet. Men oberoende av regering – inför första världskriget, under andra världskriget, under kalla kriget – har den svenska statsledningen undvikit att spela ut det anti-ryska kortet. Det bör den göra också idag.
Hotet mot Sverige är inte Ryssland, och inte någon annan makt heller. Hotet är vår dåliga försvarskraft. Det är ett budskap i boken Försvaret främst. Vi måste se om vårt eget hus. Vi bör inte utfärda några garantier för andra. Sverige ska inte vara någons skyddsmakt. Sveriges uppgift är att skydda sitt eget land och folk. Det är en skyldighet, också enligt folkrätten.
Hur detta ska gå till – nu och framöver – det är ämnet för kvällens seminarium.