Jag läser nu Martin Fritz’ utmärkta bok om Björn Prytz, Sveriges sändebud i London 1938–46, det vill säga under hela andra världskriget. Prytz hade när han utnämndes varit verkställande direktör för SKF under tjugo år och hade många andra bolagsengagemang, både före och efter London-tiden, bland annat som ledamot av Volvos styrelse. En kort period (1929–30) representerade han liberala folkpartiet i riksdagens andra kammare.
Martin Fritz är professor emeritus i ekonomisk historia och har skrivit om svenska verkstadsföretag, däribland SKF. Han fick tillgång till Prytz’ arkiv från åren som minister i London, ett material som aldrig tidigare utnyttjats i forskningen, och det är detta som ligger till grund för den nya boken, Vår man i London. Björn Prytz som svenskt sändebud under andra världskriget (Santérus förlag. 272 s., ill.).
Den 25 januari 1940 har dåvarande kabinettsekreteraren Erik Boheman utarbetat en längre promemoria för Prytz avsedd att användas i den senares kontakter med engelsmännen. Boheman skulle sedermera också stationeras som beskickningschef i London, bli svensk ambassadör i Washington och avrunda sin karriär som den siste talmannen i riksdagens första kammare, där han satt på ett folkpartimandat. Boheman hade, efter sin diplomatiska gärning, flera prominenta uppdrag i svenskt näringsliv.
Boheman skrev i sin PM bland annat:
”[Den svenska n]eutralitetspolitiken grundar sig icke på någon politisk ideologi, utan på den bestämda uppfattningen hos de svenska statsmakterna och det svenska folket, att denna politik är den enda eller åtminstone säkraste möjligheten för bevarande av Sveriges självständighet och oberoende.
Alldeles oberoende av personliga sympatier, vilka säkerligen icke finnas på de totalitära staternas sida, säger genomsnittssvensken, att hans land måste hålla sig utanför den stormaktsstrid, som tid efter annan synes leda till väpnade konflikter, och på vilken hans land varken kan utöva något inflytande eller av honom kan helt genomskådas.”
Detta formulerades alltså i världskrigets femte månad, innan Tyskland hade invaderat våra nordiska grannländer, Danmark och Norge. I krigets slutskede, hösten 1944, då alla insett att Hitlertyskland skulle förlora kriget, ger Prytz själv en vad Fritz kallar ”pregnant definition av svensk utrikespolitik”: ”Vår politik [har] varit och är en praktisk lämplighetsfråga snarare än en moralisk désintéressement [oegennytta].”
Martin Fritz citerar också, i anslutning till dessa uttalanden, diplomatihistorikern Krister Wahlbäcks karakteristik av den svenska (samlings)regeringens hållning till de västallierade (där sympatierna hos många beslutsfattare fanns, givetvis hos både Prytz och Boheman), nämligen att den förkastade ”tanken på att svensk utrikespolitik skulle styras av en ideologisk betingad solidaritet med demokratierna och av insikten att en västmaktseger var förutsättningen för Sveriges egen självständighet”.
Om detta fanns då en bred uppslutning i Sveriges politiska etablissemang.