Sverige anklagades under Palme-eran (cirka 1963–1987) och även senare, av dennes politiska motståndare, för att ha velat vara en ”moralisk stormakt”. Det är en i stort sett obefogad anklagelse. Den svenska regeringen stödde verbalt och monetärt frigörelsesträvanden och nationsbygge i tredje världen och fördömde särskilt brutala stormaktsfasoner. Detta gav oss en viss erkänsla runt om i världen utan att dra på oss några hot och slag från något håll. Sverige var för obetydligt för det.
Således handlade det inte om moral utan i grunden om ett egenintresse. Det nationella oberoende som vi slog vakt om för egen del tillerkände vi också andra. Vi ingrep inte i interna konflikter, om det inte fanns ett FN-mandat för det. Vi lovade inte att komma till undsättning. Som alliansfri stat hade vi lätt att ansluta oss till den alliansfria rörelsens principer. Vi hade ett förhållandevis starkt militärt försvar som inte var inriktat på anfall. Alla visste att Sverige vid ett angrepp inte skulle stå passivt. Vi utgjorde inte en fara för någon.
Nu finns det de som menar att detta var ett stort hyckleri, eftersom landets styrande hade lagt dess öde i händerna på den västliga militäralliansen (i och för sig utan att någon som helst gemensam krigsplanläggning har kunnat beläggas). Men det är ofta samma personer som driver tesen om den moraliska stormakten och som går längre än så, nämligen genom att påstå att denna ”moralism” de facto tjänade den andra sidan i den dominerande stormaktskonflikten. Olof Palme, sin tids mest amerikaniserade svenska politiker, var Kremls lilla nickedocka.
Alltså: Solidaritet med tredje världen betydde uppslutning kring Sovjetunionens mer eller mindre imperialistiska intressen när och fjärran. Samtidigt ingicks en hemlig allians med denna stats huvudfiende. Ett svårartat fall av politisk schizofreni? Och kanske ändå inte.
Sverige behövde hålla ryggen fri. Alla förstod att Sverige var ett kapitalistiskt land, en marknadsekonomi på rättsstatligt fundament. Det ville inte delta i några krigsäventyr. Under kalla kriget var Sverige visserligen indraget i sabotageverksamhet mot Sovjetunionen, fastän på en någorlunda beskedlig nivå. Eliten upprätthöll perfekta relationer med Förenta staterna; just därför måste kritiken mot USA:s krig i Indokina tas på allvar och kunde inte avfärdas som en antagonistisk reaktion.
Dialogen med Washington avbröts aldrig, även om Sverige saknade ambassadör där under några år. Konflikten med sovjetsfären var en systemkonflikt (”diktaturens kreatur”), men den rubbade inte säkerhetsläget i vår del av världen.
Sedan kalla krigets slut har emellertid den ”moraliska småstaten” sett världens ljus. Sverige har deltagit i krig för olika typer av rättigheter (Afghanistan) och för regimförändring (Libyen) under stormaktsparaply. Sverige har utfärdat en ensidig ”solidaritetsförklaring” med innebörden att vi är beredda att ingripa om en granne eller partner av något slag angrips. De som talade förklenande om den ”moraliska stormakten” vill nu inrangera oss som ett lydigt redskap i en väpnad värdedemokratisk gemenskap.
Det betyder att vi binder våra händer. De ”samarbeten” vi redan ingått och praktiserat, mycket mera långtgående än under kalla kriget, lägger band på oss. En svensk anslutning till resolutionen i FN:s generalförsamling om kärnvapenförbud anses äventyra våra relationer västerut; den sägs samtidigt vara tandlös, ett slag i luften. Med Moskva förs sedan länge ingen dialog – en kaxig ståndaktighet mot ”ljusets fiende”, som inte har någon motsvarighet i andra civiliserade länder. Feminism i utrikespolitiken har också blivit en svensk specialitet.
Dessa tyngdpunktsförskjutningar i Sveriges internationella orientering har skapat ett otryggt läge för oss. Strävan att stå utanför en militär stormaktskonfrontation är försvunnen. Officiella företrädare uppträder som om vi per automatik blir indragna i en sådan. Detta strider uppenbarligen mot folkmeningen. Den bryr sig om freden, mindre om moralen. Den vill ha soldater i eget land, inte i utländska operationer.
Inte bara det militära försvaret behöver en återställare utan också det säkerhetspolitiska tänkandet. Efter höstens val krävs det skärpt vaksamhet på denna punkt. Vi på alliansfriheten vill bidra till den vaksamheten.