Det europeiska sjuårskriget 1756–63 har ibland betraktats som det första världskriget. Nästan alla stora makter var inblandade. På den ena sidan stod Preussen och Storbritannien (som hade ett tyskt furstehus), på den andra Frankrike Ryssland, Sverige, Österrike (Tysk-romerska riket) och småningom också Spanien. Bara Turkiet (Osmanska riket) stod utanför.
Kriget handlade om många saker. Frankrike och Storbritannien tävlade om herraväldet över världshaven – britterna vann. Preussen och Österrike slogs om hegemonin i den tyska världen – preussarna invaderade Sachsen (efter att tidigare ta tagit Schlesien). Frankrike och Österrike hade varit ärkefiender och hamnade nu på samma sida. Sverige ville ta tillbaka sina besittningar i Pommern och gick till krig mot ett land där brodern till Sveriges drottning var kung.
Sverige hade länge gjort allt som Frankrike ville i utrikespolitiken.
Detta mönster bröts med Napoleonkrigen, som med viss rätt kan kallas det andra världskriget. Där omkastades allianserna hela tiden. Endast Sverige och Storbritannien stod konsekvent på den antifranska sidan. Genom sitt deltagande i den första slutstriden mot Napoleon, i den så kallade Völkerschlacht i Leipzig, oktober 1813, satte Sverige punkt för sitt deltagande i storpolitiken; några uppföljningsstrider, bland annat mot franskallierade Danmark, återstod.
Redan i augusti 1812, när den franska armén ännu avancerade mot Moskva, hade den svenske kronprinsen Karl Johan och Rysslands kejsare Alexander I slutit sitt fördrag mellan två dynastier i Åbo, vilket har varit grundbulten i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska orientering allt sedan dess. En följd blev personalunionen med Norge; en annan den anti-revanschistiska positionen gentemot Finland. Finland behöll sina svenska författningar (och fram till mitten av 1800-talet de svenska mynten) och förverkligade stegvis en allt större autonomi inom det ryska riket.
Detta var statsmannakonst. ”1812 års politik” – den svenska alliansfrihetens magna charta – garanterades också av Storbritannien, en annan av Frankrikes besegrare. Den angreps av nationalliberaler i samtiden, som misstänkte våldsregementet i S:t Petersburg för att vilja stycka Restsverige (Danmark, en gammal rysk partner, skulle få halva riket), och i vår egen tid finns det de som har velat förminska betydelsen av Sveriges långa linje i utrikespolitiken genom att påstå att den inte har varit konsekvent, att det har gjorts avsteg. Signaturen Wiseman gjorde det i ett tidigare på denna sajt apostroferat inlägg.
Men dessa ”kritiker” ser inte hur det svenska 1800-talet skiljer sig från det föregående århundradet, som i storpolitiskt hänseende slutar med den definitiva förlusten av Finland 1809. 1700-talet blev för svenskt vidkommande ett krigssekel med vilopauser: Stora nordiska kriget som pågick i drygt tjugo år, Hattarnas krig 1741–43, Pommerska kriget (inom ramen för det europeiska sjuårskriget), Gustav III:s ryska krig 1788–90 och slutligen Finska kriget 1808–09. Detta var krig som utkämpades av en stormakt på dekis, dömd att förlora alla sina erövringar (utom dem som på 1600-talet hade tagits av den danska kronan).
1800-talet blev en tid då svensken lärde sig att älska freden och att utveckla näringarna. Oron i omvärlden var också måttlig, om man bortser från väpnad nationskamp här och var: i Grekland, Italien, i Polen, på Balkan. Landet blev icke-interventionistiskt, och endast en enda gång – i Krimkrigets slutskede, genom den så kallade novembertraktaten 1855, med udden mot Ryssland – frestades de styrande att göra avsteg från huvudlinjen. Kriget tog slut innan något hände. Brittiska båtar i Östersjön kunde Sverige inte göra mycket åt – Storbritannien var dock den marina världshärskaren (och tog mycket riktigt ryska undersåtar på Åland som krigsfångar under dessa eskapader: en del gravstenar med svenska namn kan man ännu se på kyrkogårdar i Sussex).
De svenska krigssåren läkte. Unionskrisen i början av 1900-talet – då norrmännen uppträdde ”revolutionärt” – fick ingen krigisk upplösning utan blev istället ett mönster för hur sessioner kan gå till: den smärtfria delningen av Tjeckoslovakien 1993 följde i samma banor. Den senare hade varit en statsbildning utan riktig historisk förankring. Medan Böhmen och de tjeckiska länderna ingick i den österrikiska rikshalvan före 1918, tillhörde Slovakien den ungerska kungakronan (med Bratislava som gammal kröningsstad). Någon irredentastämning av betydelse finns numera inte; missnöjet bland Slovakiens ungerska minoritet har också varit svårt att exploatera politiskt fullt ut. Fredsandan i Europa är idag en helt annan än före och under 1900-talets bägge världskrig. Detta bör vägas in i kalkylen när det aktuella säkerhetsläget på kontinenten diskuteras. Terrorbalansen blev en stor fostrare i detta hänseende. Sverige tillhörde också under hela 1900-talet det europeiska anti-krigspartiet; först med deltagandet i de Nato-ledda insatserna i Afghanistan och Libyen lyckades krigshysterin för ett ögonblick triumfera – och testas på ett som det kunde förefalla betryggande avstånd från det egna territoriet. Men detta kan visa sig bedrägligt. Det globala ”kriget mot terrorn” har fött en ny terrorism, vilket den brittiske Mellanösternkännaren Patrick Cockburn har övertygande visat i sin fjolårsbok, The Rise of Islamic State. Isis and the New Sunni Revolution (Celanders, tidiga hösten 2015).
Regeringens igångsatta utvärdering av Sveriges krig i Afghanistan öppnar för omprövningar, också om direktiven är märkligt låsta. Den samtidshistoriska forskningen får här en viktig, korrigerande funktion. Wilhelm Agrell har med sin bok Ett krig här och nu. Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan (Atlantis, 2013) redan stakat ut ett helt forskningsprogram.
Egentligen vet den informerade allmänheten att det är i Mellanöstern – arabvärlden och dess närmaste omgivningar – som de stora internationella osäkerhetsfaktorerna finns. Där pågår sedan länge revolterna och inbördeskrigen, interventionerna och ockupationerna; därifrån utgår de stora flyktingströmmarna. Där är alla stormakter inblandade, direkt eller indirekt. Man bör alls inte bortse från risken för spridningseffekter – en del av krigarna och upprorsmännen rekryteras dock från europeiska länder, en del av rörelserna finansieras av västmaktsallierade, i Bosnien har jihadisternas ett träningsläger – men desto angelägnare blir det då för en fredssinnad småstat som Sverige att inte onödigtvis lägga sig i händelseutvecklingarna där. Sveriges angelägnaste uppgift måste vara landets eget försvar.
Detta sagt bör man också konstatera att territorium har blivit en tendentiellt alltmer försumbar tillgång i maktpolitiken (till skillnad från den regionala politiken). Erövringar kan vara en belastning för en stat som måste se om sitt hus. Sovjetimperiet, liksom de flesta andra imperier, blev med tiden klart överbelastat. Det är svårt att se hur dagens Ryssland skulle tjäna på att återta yta – expansionspolitiken mötte redan på 1800-talet internt motstånd inom delar av eliten, främst i konservativa byråkratkretsar, för att den band så stora resurser till försvaret av långa och osäkra gränser, vilket kunde äventyra stabiliteten i ”kärnlandet”. Vid krigsutbrottet 1914 hade tsarväldet en armé som i antal var större än de övriga krigförande ländernas tillsammans. Men Ryssland var det land som först drog sig ut ur kriget, som förlorare. En allvarlig defekt, skriver Stephen Kotkin klarsynt i sin nya Stalin-biografi (Stalin. I. Paradoxes of Power, 1878–1928. Penguin Press, 2014), var att det ryska järnvägsnätet i huvudsak hade konstruerats radiellt, mot utskeppningshamnar och avlägsna periferier, och därmed var mindre lämpat för korsvisa trupprörelser inom landet när fienden trängde på.
Territorium som börda är en aspekt som definitivt hör hemma i samtal om vår tids säkerhetspolitiska landskap (pluralis). Staters ambitioner att uppträda som stormakter måste inte längre utlösa strider på marken, i luften, från havet. Mindre stater kan bidra till att göra lockelsen att gå över gränsen än mindre attraktiv genom att hålla sig med effektiva och uthålliga arméer. Plakatpolitik kan aldrig ersätta militär försvarskraft. Provokationer bör undvikas, och ett partnerskap får inte uppfattas av någon som en ren bestraffningsåtgärd.