Vi återpublicerar här artikel från den 21 juli 2020.
Ryssland och Sverige krigade med varandra under drygt ett hundra år, 1700–1809. Två gånger gick Ryssland till angrepp, två gånger Sverige. Under perioden hade Sverige andra fiender, exempelvis under den europeiska sjuårskriget (1756–63, för Sveriges del det kortvarigare pommerska kriget). Alla dessa krig var dumdristiga; några handlade om kolonial hegemoni (England vs Frankrike). Efter 1814 rådde fred på den europeiska kontinenten i ett hundra år, det vill säga stormaktsfred. Undantaget var Krimkriget som Sverige höll sig utanför. Nationella befrielserörelser spirade i Europa. I Kaukasien och Centralasien slogs makterna mot varandra och mot lokala makthavare.
I denna miljö försökte svenska politiker och statsmän med framgång att normalisera förbindelserna mellan Stockholm och Petersburg; och detta var i hög grad Karl Johans förtjänst. Före 1700 hade Sveriges huvudfiender varit Danmark och Polen. Det svenska östersjöimperiet (en olycklig 1600-tals-prarentes) kunde upprätthållas endast tack vare subsidier från Frankrike, kontinentens ledande militärmakt. Under det ”långa 1800-talet” sönderrevs Frankrike av revolutioner, och den svenska eliten började efter 1870 att orientera sig mot Tyskland. Det fanns liberala motståndare till denna politik; de förespråkade neutralitet i skottlinjen mellan stormakter.
Det är säreget och historiskt betydelsefullt, att Sverige, bortsett från det prekära 1700-talet, kunde upprätthålla så pass kordiala förbindelser med sin östra granne, stadigt i tillväxt. I början av 1600-talet, under den stora oredan, höll en svensk arvfurste på att bli rysk tsar – det var efter polackernas invasion (polackerna ville ju också lägga beslag på den svenska kungakronan). I slutet av århundradet adopterade Peter den store den svenska kollegiemodellen, designad av Axel Oxenstierna, för sin statsadministration. Under tiden efter första världskriget blev sovjetisk planekonomi en inspirationskälla för mången svensk folkhemspolitiker (tysk Volksgemeinschaft var däremot anatema).
Systemskillnader har inte varit avgörande för rysk-svenska relationer. Så kan det ju heller inte heller vara, när man har med närmaste grannar att göra; dessa brukar å sin sida bråka bäst inbördes. Danmark var från 1660 till 1849 ett kungligt envälde. Sverige hade under denna tid blandade regeringsformer. När Danmark och Sverige krigade mot varandra, var styrelseskicket aldrig en stridsfråga. Både Karl XII och Peter I var absoluta monarker. Också Frankrike, Sveriges gynnare, hade en enväldig konung, oklart hur mycket makt han höll i sin egen hand. I Sverige rådde bondefrihet. Hos Sverige utrikespolitiska motståndare (Danmark, Polen, Ryssland) gällde livegenskap och oinskränkt godsägarvälde.
Sådana skillnader i ekonomiska, politiska och sociala system kan emellertid inte få vara bestämmande för ett lands omvärldsorientering – inte då och inte nu. Någon europeisk samsyn har aldrig förekommit och kommer heller inte att etableras inom överskådlig tid. Den transatlantiska länken, som vår nuvarande svenska regering har försvurit sig åt, kan möjligen upprätthållas under någon tid, men det beror inte på att systemen skulle vara likadana på ömse sidor Atlanten. I de flesta europeiska länder praktiseras någon form av parlamentarisk demokrati – så är det inte i USA. I det unionella Europa existerar stora skillnader vad gäller grader av rättssäkerhet, korruption, yttrandefrihet – med andra ord: den ena medborgaren är inte den andra lik. Så måste det kunna få vara utan att allmän oreda utbryter.
Detta är i sig en fredsgaranti, att man är beredd att acceptera sådana skillnader. Den ryska staten, liksom flera andra europeiska stater, har utan tvivel drag som svårligen skulle passa in i vårt eget samhällssystem. (I Litauen går homosexuella inte säkra. Romer är på många håll i Europa hårt förtryckta.) Detta bör inte anfäkta vår utrikespolitik. Inga system är statiska. Sovjetstaten år 1937 var inte den samma som sovjetstaten år 1987. Nordamerikas förenta stater har pendlat mellan isolationism och interventionism, mellan medborgardygd och rasism. Både Moskva och Washington har tillämpat sina egna messianska projekt – det vill säga strävat efter att sprida sin självbild till andra delar av världen, oftast till stor skada för alla inblandade. Detta ska småstaten inte ägna sig åt eller applådera.
Dialog över världshav, mellan kontinenter, systemöverskridande kontakter – detta måste vara vår huvudlinje. Den kan aldrig gå ut på avskräckning, med anfallsplaner riktade mot andra länder, ren självmålspolitik. Men för att huvudlinjen ska bli framgångsrik, måste landet ha ett försvar, civilt och militärt, ett materiellt baserat självförtroende, som gör att det tas på allvar. Det återstår att nå dit. Pengar har vi ju; rätt mycket kommer nu att försvinna till EU:s ”återhämtningsfond”. Med våra broderfolk, finnar och norrmän, måste vi i lugn och ro resonera om hur detta ska gå till.