Sveriges förutvarande stats- och utrikesminister Carl Bildt, en vanligtvis frispråkig herre, tonar ned den reella betydelsen av den ryske utrikesministern Sergej Lavrovs uttalanden i den intervju som han nyligen gav till Dagens Nyheter, en intervju vilken vi har länkat till på denna sajt. Bildt anser att Lavrovs ordalag var ”relativt försiktiga”. Det kan man nog hålla med om. Men varför behövde denne, Lavrov, alls ge dem till känna? Självklart måste ett grannland till Sverige reagera på något sätt, om vi skulle ändra våra säkerhetspolitiska dispositioner. Det är så pass självklart att det inte behöver trumpetas ut. Vi reagerar ju på den ryska upprustningen – och borde göra det i än högre grad, inte bara i ord utan framförallt genom substantiella tillskott till återuppbyggandet av en effektiv försvarsorganisation.
Det enda Lavrov åstadkommer med att kolportera ut sina självklarheter är att svenska regeringspolitiker får ytterligare en anledning att lufta sin antirussicism. Att Ryssland inte ska lägga sig i Sveriges suveräna val i sina utrikes relationer är ytterligare en självklarhet, som under ett par dagar har trumpetats ut från regeringskansliet som om detta vore en sensationell insikt vilken behöver spridas till vårt lands befolkning. Återigen har således en företrädare för den ryska regeringen gjort självmål.
Detta är den ena aspekten på Sergej Lavrovs uttalanden. Den andra är att de ger motståndarna till ett svenskt Nato-medlemskap ett gott argument: ty ett sådant svenskt steg skulle faktiskt öka osäkerheten i vårt närområde, främst i Östersjön. Ryssland känner sig kringränt, rätt eller fel, av en pågående offensiv Nato-strategi – mellan dessa parter råder idag, dessvärre, en ömsesidig fienderelation. Och Ryssland anser sig behöva vidta motåtgärder. Om Sverige (och Finland) ansluter sig till Nato, kommer detta ofrånkomligen att medföra en upptrappning. Ett Nato-medlemskap skulle följaktligen, som vi från början har hävdat, destabilisera hela det nordeuropeiska området. Ty man rubbar inte ostraffat en rådande balans. Ryssland var i sitt svaghetstillstånd efter förlusten i kalla kriget nödgat att acceptera många förödmjukelser – det är inte sällan den besegrades lott. Men en klok segerherre bör också visa mildhet. Efter andra världskriget försökte, och lyckades, de västliga segrarmakterna på ganska kort tid få sin forna huvudfiende på fötter. Den målsättningen fanns inte efter 1991. Den ryska motreaktionen har faktiskt låtit vänta på sig. Men nu är den här. Det handlar synbarligen inte om revanschism, i den meningen att det nuvarande ledarskapet i Kreml önskar återställa det fallna imperiets gränser. Dock, det känner sig provocerat. Som alla av historien kända stormakter strävar Ryssland efter inflytelsesfärer – gamla eller nya sådana. Detta kan man beklaga men inte bortse ifrån.
Småstaten ska absolut inte lägga sig de hegemoniala strävandena, från någotdera hållet. Sverige bör förvalta sitt pund, sitt hävdvunna oberoende. Det spelar faktiskt ingen roll om Sverige hör hemma i Öst eller Väst, i Syd eller Nord i kulturellt eller politiskt hänseende. Det enda som betyder något, i vårt internationella umgänge, är hur vi på bästa sätt ska kunna säkra vår överlevnad som stat och nation. Med en amerikansk makt som tenderar att vända ryggen åt ett i olika avseenden splittrat och föga sammansvetsat Europa, och samtidigt är på nedgång som världsmonopolist, måste Nato-optionen också för västerländskt sinnade människor te sig allt mindre attraktiv. Vi bör inte förhasta oss.