Hammarskjöld om Hammarskjöld

Rolf Andersson

Vid sitt inträde i Svenska Akademien 1954 höll Dag Hammarskjöld ett tal över sin far, folkrättsprofessorn Hjalmar Hammarskjöld, som var Sveriges statsminister under större delen av det första världskriget. Statsministern kritiserades då för sin alltför rigida och formalistiska neutralitetspolitik, sådan den från framför allt vänsterhåll karakteriserades. Detta gällde i synnerhet krigshandelspolitiken, där det neutrala Sverige klämdes hårt mellan Tyskland och Storbritannien, vilket ledde till allvarliga problem med folkförsörjningen.

Den högersinnade ämbetsmannen Hjalmar Hammarskjöld verkade för en strikt folkrättslig linje, som hävdade den neutrala statens rätt att bibehålla sina etablerade handelsförbindelser med de krigförande staterna. I praktiken medförde denna hållning konfrontationer särskilt med västmakterna. Beskyllningar om tyskvänlighet som många gånger inte var motiverade följde i spåren.

I en gemensam nordisk förklaring till England, Frankrike och Tyskland hösten 1914, som emanerade från Hjalmar Hammarskjölds penna, framhölls att folkrättsstridiga åtgärder mot de neutrala staternas handel inte kunde vara förenliga med de krigförande staternas intressen, eftersom det måste föreligga ett gemensamt behov av att folkrättens principer upprätthölls.

Dag Hammarskjöld tog upp detta perspektiv i sitt tal och lyfte fram hur hans far hade bemött sina politiska motståndare:

”Vad kritikerna icke sett sade han en gång, är att folkrätten för ett litet land till slut är det enda återstående argumentet och att dess försvar därför är värt uppoffringar också i landets eget, egoistiska intresse.”

Läs mer om Dag Hammarskjöld här:

Dag Hammarskjöld och folkrätten | SvJT