Efter förlusten i Stora nordiska kriget (1700–1721) fortsatte ledande krafter inom den politiska eliten i Sverige att förespråka en aktivistisk utrikespolitik. Mössorna under den store statsmannen Arvid Horn var mera realistiska och ville inte ha en ny konfrontation med Ryssland. När hattarna kom till makten startade de strax ett nytt, för Sverige förödande krig mot detta land (1741–1743).
Det var under detta krig som idéer om att skilja Finland från Sverige lanserades av kejsarinnan Elisabeth för att splittra motståndaren. De gavs under Gustav III tid ökad spridning av finländska separatister. Men hade denna politik också gehör i Stockholm, hos kungen själv? Var Gustav III beredd att offra Finland mot att få fria händer att erövra Norge? Meteorologen och amatörhistorikern Anders Persson diskuterar här en tvistefråga i historieskrivningen.
Efter arbetet med mitt inlägg om syftet med Sveaborg kände jag ett behov att friska upp mina kunskaper om Finlands 1700-talshistoria. Av bekvämlighetsskäl valde jag som första bok Henrik Meinanders Finlands historia i pocketversion (Atlantis, 2010).
Kommen till sidan 104 läser jag att Gustav III vid ett möte med Katarina II (den Stora) i Fredrikshamn i juni 1783 skulle ha lovat bort Finland mot att han ostört skulle kunna göra allvar av sina långvariga planer på att erövra Norge från Rysslands danska bundsförvant.
Detta var för mig helt nytt. Att det avvek från den rikssvenska historieskrivningen bekymrade mig inte så mycket. Den mer empiriskt lagda finländska historieforskningen har alltid tilltalat mig mer än den svenska som ofta vill klämma in skeendet i någon ”teoretisk” modell. Dessutom brukar finländska historiker vara mindre respektfulla visavi pinsamma episoder i vår gemensamma historia. Incitamenten till mina böcker 1808. Gerillakriget i Finland (Ordfront, 1986) och om den ryska truppförläggningen 1743–44 (Den farliga hjälpen, Ordfront, 1981) fick jag ur finländska historieböcker.
Så påståendet att Gustav III 1783 velat ”sell Finland down the river” gjorde mig nyfiken på att få veta mer. Den sista veckan har jag därför burit hem ett dussintals böcker från härvarande lärdomsstads bibliotek.
Vem tog initiativet till mötet i Fredrikshamn?
I Gunnar von Proschwitz Katarina och Gustav III. En återfunnen brevväxling (Norstedts, 1998) kan man för det första sluta sig till att mötet i Fredrikshamn till största delen tillkom på Katarinas initiativ (brev till Gustav III 21 april g.st, 2 maj n.st). Detta motsäger vad som sägs i till exempel Magnus Olaussons Katarina den Stora och Gustav III. En månad i S:t Petersburg (Forum, 1998), där Gustav III:s bekräftande brev av den 25 maj uppfattas som den första inbjudan.
Att initiativet kom från Katarina II är inte en betydelselös detalj. Ryssland hade strax innan (april 1783) erövrat Krim, och liksom 231 år senare hade det väckt viss internationell uppståndelse. Krig hotade med förre ägaren Turkiet, och Katarina ville uppenbarligen med sitt initiativ undersöka inställningen hos Turkiets svenske bundsförvant. Mötet avtalades till den 23 juni i Fredrikshamn, men fick skjutas upp till den 29 juni på grund av en skada som Gustav III ådrog sig i Finland.
Vad diskuterades i Fredrikshamn?
Vad som exakt avhandlades i Fredrikshamn är okänt eftersom inget protokoll upprättades. Ur andra källor, främst Katarinas senare korrespondens, har man (se t.ex. Olausson, s. 174, eller s. 91 f i Erik Lönnroth, Den stora rollen. Gustav III spelad av honom själv. Norstedts, 1986) emellertid kunnat rekonstruera Gustavs förslag till en resolution om ”evig vänskap” mellan Ryssland och Sverige, som dock skulle hållas hemlig tills vidare.
Detta innebar i praktiken fria händer för Gustav III att anfalla Danmark och erövra Norge. Vid denna tid planerade man i Stockholm hektiskt ett blixtanfall emot Själland (i synnerhet Köpenhamn) samt Norge. Kriget skulle starta efter en iscensatt provokation i Öresund (Lönnroth, s. 85 ff). Så sent som i början av juni inväntade man ivrigt utbrottet av ett ryskt-turkiskt krig, och Gustav III ställde stora förhoppningar vid mötet med Katarina: ”Allt kommer av min entrevie med Kejsarinnan”, säger Gustav. ”Det är det Fredrikhamnska mötet, som deciderar allt, det är den som är knuten.”
Minskat franskt intresse för Sverige
Katarina var dock till kungens förvåning ointresserad och lät sig inte ens lockas med ett löfte att Sverige som gentjänst bröt med Turkiet. Möjligen kunde hon tänka sig ett förbund där också Danmark ingick. Gustav III insåg att han underskattat styrkan i den ryska-danska alliansen och återvände på dåligt humör för att kort därefter ge sig ut på en årslång italiensk resa. Något ryskt-turkiskt krig bröt heller inte ut (Beth Hennings, Gustav III. En biografi. Norstedts, 1957).
Vad som kanske inte stått klart för den svenske kungen inför mötet med Katarina var att Frankrike, av inrikes- och utrikespolitiska skäl, hade börjat tappa intresset för sin traditionella nordiska bundsförvant. Ökande ekonomiska problem medförde att man inte längre kunde vara lika generös som tidigare. När Gustav III under sitt besök i Paris året efter bad om subsidier på 20 miljoner livres, fick han bara 6 miljoner efter lite övertalning.
Dessutom hade de stormaktspolitiska konstellationerna i Europa 1783 (Preussen, Österrike, Storbritannien och Spanien) fått Frankrike att närma sig Ryssland. Det var delvis tack vare fransk medling som det inte blivit något ryskt-turkiskt krig. Frankrike ville 1783 uppenbarligen att Sverige, det vill säga Gustav III, höll sig lugnt med avseende både på Danmark och Ryssland – och denna franska hållning hade Katarina varit mer medveten om än Gustav III.
Inga belägg för Finland som ”bytesobjekt” 1783
I ingen av ovanstående svenska arbeten jag använt, inklusive Sten Carlssons Svensk historia (Bonniers, 1964) eller hans bidrag i Den svenska historien 1772–1809 (Bonniers, 1968), eller Ingvar Anderssons Sveriges historia (Natur och Kultur, 1943; 1982), förekommer det minsta omnämnande eller spekulation om att Finland varit på tal som ”bytesobjekt” under mötet i Fredrikshamn.
Det hade för Gustav III var en ”dålig affär” att både erbjuda ett avbrytande av den turkiska alliansen och att lämna över Finland, om inte annat för Sveaborgs militära betydelse som bas för både defensiva och offensiva operationer (https://www.alliansfriheten.se/var-sveaborg-en-forsvarsfastning-anders-persson). För Katarina II, liksom för hennes föregångare och efterföljare, var inte kontrollen av hela Finland speciellt intressant, åtminstone så mycket att det motiverade en brytning med en traditionell allierad som Danmark.
Men även om de svenska historikernas analyser är välgrundade är de ofullständiga. Trots att Finland inte var uppe till diskussion i Fredrikshamn så kom de rykten om att så varit fallet att få politisk betydelse. Detta framgår av de finländska böcker jag haft tillgång till.
”Oron” i Finland 1783–84
I Finlands historia 2, avdelningen ”Frihetstiden och Gustavianska tiden 1721-1898” av Kurt Jern (Schildts, 1993) och Nils Erik Villstrands Riksdelen (SLS & Atlantis, 2009) heter det enstämmigt att hemlighetsmakeriet kring vad som avhandlats i Fredrikshamn gav upphov till oro och ryktesspridning.
”Man talade om att avsikten var att Finland skulle göras till ett självständigt furstendöme under ryskt beskydd och att Sverige istället skulle få Norge.” (Jern, s. 407) ”Vad var i görningen? Var det så att Gustav III i ett politiskt storskifte höll på att avstå Finland till Ryssland i förhoppningen att kunna vinna Norge?”(Villstrand, s. 245)
Men de rykten och intensiva diskussioner som måste ha förts bland samhällseliten mellan herrgårdarna i Finland är inte möjliga att klarlägga i detalj. Ett ambitiöst försök utgörs av Per Olof von Törnes trettiosidiga detaljerade analys av det existerande dokumentariska materialet i artikeln ”Oron i Finland 1783-84” (Historisk Tidskrift för Finland, 1936, s. 142–72).
Rykten och ryktesspridning
von Törnes artikel är spännande som en brittisk deckare med ett rikt persongalleri och flera ”misstänkta”. Det är inte möjligt att här gå in på analysen i detalj, men slutsatsen verkar vara att i första hand ståndspersoner i Kymmenegårds län (närmast ryska gränsen i sydöstra Finland och den sydöstligaste delen av dåvarande Nylands län, öster om Helsingfors) spekulerade i möjligheten att Gustav III lovat bort Finland i utbyte mot Norge. Att kungen hade ett krig mot Danmark i åtanke var sedan länge känt i de övre samhällslagren på båda sidor om Ålands hav.
Slutsatsen var naturlig. Givetvis måste den svenske kungen ha haft något att erbjuda Danmarks stormaktsallierade. Kanske var man i Finland inte medveten om att det ”naturliga” utbytet skulle ha varit den turkiska alliansen. Kanske överskattade man, av lättförståeliga känslomässiga skäl, den betydelse Ryssland fäste vid det egna landet. Det faktum att befästningsarbetena upphörde gavs stöd åt ryktena (Eino Jutikkala och Kauko Pirinen, Finlands historia. Natur och Kultur, 1973; 1982, s. 93). Att detta berodde på sinande franska subsidier var man inte medveten om.
Hursomhelst, von Törne utesluter inte, och det gör inte heller läsarna av hans artikel, att separatistiskt sinnade finländare (Sprengtporten, Jägerhorn med flera) ”fiskade i grumligt vatten” genom att påminna om tidigare ryska propåer om ett från Sverige lösgjort Finland under ryskt ”beskydd”. Men det var först några år senare, 1786, som klart utformade idéer om ett ”självständigt” Finland presenterades av Sprengtporten.
Sammanfattning
Ingenting tyder, direkt eller indirekt, på att Gustav III vid sammanträffandet med Katarina II i Fredrikshamn lagt fram några allvarligt syftande förslag att ”byta ut” Finland mot Norge. Att rykten om något sådant ändå kom i cirkulation i Finland är lätt att förstå mot bakgrund av bristen på information från Gustav III samt den politiska agendan hos en handfull separatistiskt sinnade finländska herrmän.
Först 1814 skulle Gustav III:s dröm gå i uppfyllelse med Norges anslutning till Sverige i en personalunion. Men då var redan Finland skilt från Sverige och åtnjöt de första åren av en nyvunnen ”självständighet” under ryskt ”beskydd”.
PS: Författaren har tillräckligt stora kunskaper i finska för att ha kunnat utvidga analysen till att också omfatta finskspråkig litteratur, men på sådan råder det brist i härvarande lärdomsstad Uppsala). Jag hoppas att eventuella finskspråkiga läsare ska kunna fylla denna lucka.
Anmärkning. – Författaren är meteorolog och amatörhistoriker. Bland hans skrifter kan nämnas Finlands sak var svår (1979) och 1808. Gerillakriget i Finland (1986).