Gahrton om Georgien

Mats Björkenfeldt

Den 26 maj 2018 firades i Tblisi 100-årsjubileet av Georgien som demokratisk stat. Inbjudna var bland andra ordföranden för EU-kommissionen, Jean-Claude Juncker. Den som tog emot gästerna var Georgiens president, Giorgi Margvelasjvili. Lägligt till detta firande, har den kände miljöpartisten Per Gahrton kommit ut med en bok på närmare 400 sidor, Är Ryssland ett hot? Exemplet Georgien (Carlssons 2018).

Boken inleds med ett intressant förord av Hans Gunnar Aldén, som var Sveriges ambassadör i Georgien 2006–2009. Om Aldén skriver Gahrton på sidan 346 f., att en georgisk tidning uppmärksammat att svenska medier börjat undersöka samarbetet mellan den dåvarande georgiska regeringen och Carl Bildt. Enligt Aftonbladet besökte han Georgien elva gånger under 2008. Och efter valet 2008 informerade Aldén regeringen att det fanns tvivel om valresultatet, vilket gjorde Bildt missnöjd.  Senare berättade Aldén i en svensk tidning, att ”i Georgien är det allmänt känt att Bildt var nära bundsförvant med Saakasjvili och att PR-byrån Kreab arbetade åt Saakasjvili”. Carl Bildt var Kreabs ordförande fram till 2006, framhåller Gahrton. Aldén fick sedermera sparken, vilket inte gör hans förord mindre intressant.

Gahrton, med instämmande av Aldén, gör i boken gällande att vad som torgförs i väst, det vill säga att det var Ryssland som anföll Georgien i augusti 2008, är missvisande. ”Ändå är det ställt utom allt tvivel att det var Saakasjvili som beordrade sina styrkor att angripa Sydossetien för att med våld ’återställa den konstitutionella ordningen’. Resultatet har blivit att Georgien förlorat kontrollen över de bägge utbrytarområdena Abchazien och Sydossetien”, framhåller Aldén.

Saakasjvilis parti förlorade valet 2012, och han fick avgå som president 2013. Det är nu den Georgiska drömmen som styr landet och den nuvarande ledningen är EU-sinnat, medan Saakasjvili och hans folk var mer USA-influerat eller hade förebilder ”á la Atatürk”. Det noteras att det nya styret i Tblisi använder ett mindre aggressivt och provokativt tonläge i förhållande till Moskva. Gahrton skildrar den nya ledningen på ett nyanserat sätt. Aldén tackar Gahrton för detta.

Det kan tilläggas att Saakasjvili är dömd till tre års fängelse i Georgien (vilket Carl Bildt inte gillar, sidan 348) och har flytt till Ukraina.

Gahrton, som behärskar ryska, skriver att ett syfte med boken är att avslöja hur georgiska erfarenheter missbrukats för att ”undergräva neutralitetspolitiken”. Han påstår att sammanställningen i boken av Carl Bildts privata utrikespolitik till förmån för den ”fängelsedömde f d presidenten Micheil Saakasjvili har inte tidigare publicerats” (kapitel 19).  Gahrton påvisar vidare att Bildts fientlighet mot Saakasjvilikritiker ”hämtat stöd från den NATO-positiva tankesmedjan CACI, som haft samarbete med svenska UD och vars chef, Svante Cornell, fungerat som Georgienrådgivare åt Bildt”.

Gahrtons första besök ägde rum 1993. Som EU-parlamentariker var han där 2004, som rapportör till EU. Han har även varit valobservatör vid flera tillfällen, utsänd av EU-parlamentet. Redan 2010 gav han ut en bok på engelska om Georgien.

Aldéns efterträdare som ambassadör, Diana Janse, som senare hamnade i Moderaternas högkvarter, kritiserade Natos ovilja att ge Georgien en fastlagd väg in i Nato: ”Så länge Georgien förblir utanför NATO förblir landet i skuggan av militärt våld och hot om våld.” Gahrton, som ser paralleller mellan Sverige och Georgien, är en klar förespråkare för en alliansfrihetspolitik i båda länderna. Och han påtalar vikten av samarbete mellan de sex alliansfria staterna inom EU och andra likasinnade.

I kapitel 2 påpekar Gahrton att Georgien inte ligger vid sidan, ”utan mitt i allting”.  Och hans skildring av Georgiens senare historia är mycket informativ. Det faktum att Josef Stalin var född i Georgien har förstås komplicerat saker och ting. Stalinstatyn i Gori togs bort först 2010.

Ett avgörande datum i den georgiska frihetskampen är den 9 april 1991, då Georgien utropades som självständig stat. Och i kapitel 6 beskriver Gahrton på ett målande sätt händelseförloppen, liksom i nästföljande kapitel, ”Sjevardnadze – den misslyckade räddaren”.

Edvard Sjevardnadze var tillsammans med Gorbatjov arkitekten bakom perestrojka och glasnost och ansvarig för det fredliga sovjetiska uttåget ur Östeuropa. 1992 startade Sjevardnadze om sin karriär i Georgien. 1998 blev det tydligt att han styrde Georgien mot Väst och siktade på ett framtida Nato-medlemskap. Han störtades av Rosenrevolutionen 2003. Micheil Saakasjvili och två andra kom till makten. Och relationen med Ryssland försämrades 2004 (s. 173). Kapitel 12 har rubriken ”Sydossetienkriget 2008 – en konspiration, men av vem?” Och det är inte lätt att följa Gahrtons redogörelse. Den 30 september 2009 publicerades en tusensidig EU-rapport, som sammanfattar: ”Det är omöjligt att ’lägga hela ansvaret’ bara på en sida. […] De öppna fientligheterna inleddes genom Georgiens granatbeskjutning av Tschinvali.”

Rapporten var besvärande för båda parterna, främst Georgien, men ”också för Kaukasusexperter och västliga politiker som lagt hela skulden på Ryssland. Bara en månad före rapporten utgav den svenske Kaukasusexperten Svante Cornell en bok om Ossetienkriget, som redan i titeln la skulden på Ryssland: ”The Guns of August 2008. Russia’s war in Georgia”. Gahrton framhåller det pikanta i att Carl Bildt tidigare hade jämfört Rysslands agerande med Nazitysklands intåg i Sudetlandet (s. 234).

Professor Christine Gray har gjort en folkrättslig analys av ”The Conflict in Georgia – 2008” i boken The Use of Force in International Law. A Case-Based Approach” (red. Tom Ruys och Olivier Corten, Oxford 2018), och hon noterar att Ryssland åberopade som rättslig grund för sitt agerande vad Nato gjort tidigare i Kosovo. Men hon synes stödja EU-rapportens slutsatser.

Kapitel 14 skildrar ”Saakasjvilis svanesång” och hans comeback i Ukraina, där han beskylldes för att ha planerat en statskupp.

Efter regimskiftet 2012 har relationen med Ryssland normaliserats (s. 282). Men kritik mot den nya regimen kom omgående från den tidigare nämnde Svante Cornell, som enligt Gahrton på sidan 303 ”visar en öppet imperialistisk syn på Georgien [som en] flaskhals för Västs tillträde till Centralasien”.

På sidorna 324 och 336 tar Gahrton upp frågan om de fortsatta frierierna till Nato. Och han finner att ett Nato-medlemskap för Georgien är utesluten ”i en nära framtid”. Samtidigt hoppas anmälaren att förhandlarna tar del av vad den mycket framstående, amerikanske diplomaten George Kennan sagt, ”that enlarging NATO ’would be the most fateful error of American policy in the whole post-cold war era’”.[1]

 

[1]  Justin Vaïsse, Zbigniew Brzezinski. America’s Grand Strategist (Harvard University Press 2018), s. 386.

Facebook
Twitter
Google+
https://www.alliansfriheten.se/gharton-om-georgien/
RSS