Den upplyste monarken Fredrik II av Preussen (1712–1786) kom till följd av sina anmärkningsvärda militära framgångar att så småningom bli känd som Fredrik den Store. Han gjorde Preussen till en stormakt genom ett antal våghalsiga krigsäventyr, som flera gånger höll på att föra landet mot avgrundens brant.
Hans riskabla expansiva härjningståg genomfördes med skicklig strategi och betydande dristighet. Manfallet som följde var fruktansvärt stort. Fredrik utvecklade själv taktiska och strategiska militära grepp och skrev om det. Han var anfallsglad. Det var offensiven som gällde. Inriktningen på det militära slog igenom på alla plan i den egna staten. Det har sagts, att medan andra stater hade en armé så var det i Preussen armén som hade en stat. För soldaterna var det hård drill och grym manstukt som gällde.
Fredrik hade många strängar på sin lyra. Han talade franska bättre än tyska! Hans intresse för filosofi, historia (han skrev historiska verk, varav flera militärhistoriska), konst och musik är känt. Välbekant är hans upplysta tolerans när det gällde till exempel religiösa frågor: ”I mitt rike får var och en bli salig på sin fason.”
På äldre dagar, när han började närma sig slutet på sitt närmare femtioåriga regentskap, formulerade han ett politiskt testamente. Han ger där sin syn på politikens kärna:
”Politik är konsten att med alla tjänliga medel alltid handla i enlighet med de egna intressena. För detta måste man känna sina intressen, och för att vinna denna vetskap behövs det studier, andlig samling och ansträngande flit. Härskarens politik faller isär i två delar. Den ena gäller den inre förvaltningen; den omfattar statens intressen och vidmakthållandet av regeringssystemet. Den andra delen omfattar Europas hela politiska system i sig och fullföljer målet, att befästa statens säkerhet och, såvitt möjligt (på sedvanliga och tillåtna vägnar), att förmera antalet besittningar, furstens makt och anseende.”
Detta Fredriks kondensat av det väsentliga i politiken överraskar inte. Det låg i samtiden. Men vad vi har anledning fråga oss är huruvida övervägandena som styr nutidens stormaktspolitik rört sig särskilt långt bort från den av Fredrik utmejslade kärnan!
I början av sin bana var Fredrik till synes mer komplex, i vart fall på det teoretiska och ideologiska planet. Han brottades med grundläggande frågor om moralen och det rättfärdiga kriget. Och frågor som rörde huruvida en furste kunde bryta sitt ord och alltså i strid mot tro och heder begå traktatsbrott. Kunde det alls vara legitimt?
I samband med att Fredrik den Store år 1740 besteg tronen i Preussen utgav han verket Anti-Machiavelli. Texten hade då setts över av Voltaire. Verket gavs först ut anonymt. Däri ger han en något idealiserad bild av den upplyste härskaren, som ser som sin uppgift att vara statens förste tjänare och att regera i humanistisk anda.
Att Fredrik gav ut Anti-Machiavelli, framstår åtminstone så här i efterhand som närmast sensationellt. En nytillträdd furste ger ut en genomtänkt, principiellt hållen stridsskrift! Här har vi alltså att göra med en upplyst monark med säregen bred och sällsynt begåvning; en kung alltså som uppenbarligen seriöst tänkt igenom saker och ting och vågar fästa sina tankar på pränt för offentlighetens kommande granskning och värdering.
Det är inte ägnat att förvåna att Fredrik brevväxlade med bland andra Voltaire och Kant. Voltaire gick till och med i tjänst hos Fredrik, som han ofta kritiserade rätt bryskt. Deras relation var komplex och fylld av slitningar. Voltaire som var närmare tjugo år äldre försökte uppfostra sin lärjunge Fredrik genom att tala klarspråk till honom. Det verkar som om Fredrik tålde en hel del men bara tog till sig det som egentligen passade honom. När Diderot och andra framstående kulturpersonligheter i slutet av 1700-talet tog initiativ till att resa en staty över Voltaire i Paris understödde Fredrik projektet.
Fredriks trontillträde sammanföll med början på de Schlesiska krigen, som han själv överrumplande utlöste och gick segrande ur. Den ovetandes Voltaire, som då hade varit på besök hos Fredrik i Berlin, skrev en avvisande epistel till sin krigslystne värd:
”Med djärv hand
öppnar Ni krigsgudens horribla tempel –
jag vänder mig bort snopen och beklämd…”
I boken Anti-Machiavelli utvecklar Fredrik en kraftfullt avvisande kritik mot Machiavelli (1469–1527). Den tar sin utgångspunkt i Machiavellis klassiker Fursten, som kom ut 1532 (men skrevs långt tidigare; när Machiavelli hade kommit i onåd i samband med att Medici återkom till makten i Florens). Redan i inledningen slår Fredrik an tonen:
”’Fursten’ av Machiavelli betyder inom moralens område vad Spinozas verk betyder för tron: Spinoza undergrävde trons grundvalar, i det att han eftersträvade inget mindre än en omstörtning av religionens system; Machiavelli planterade fördärvets frö i det statliga livet och tog sig för att fördärva reglerna för sund moral … Jag vågar uppta försvaret av mänskligheten i strid mot ett monster, som vill fördärva den.”
Det var hårda och ambitiösa ord riktade mot sanningssägaren Machiavelli, som ju hade berättat om hur det faktiskt gick till. Men redan här klingar det dock åtskilligt falskt. Den som påstår sig tala för hela mänskligheten brukar sällan vara någon att mycket lita till (jfr president Wilson). Man behöver numera bara tänka på hur mänskliga rättigheter alltför ofta utnyttjas för att ansvarslöst bana väg för eller legitimera interventionistiska angreppskrig i ”mänsklighetens namn”. Såsom den beryktade, men skarpsinnige tyske statsrättaren Carl Schmitt hårdraget formulerade det för åtskilliga decennier sedan: ”Den som talar om mänskligheten, kommer att bedra.”
Fredrik den Store går i sin bok igenom många av de frågeställningar, som behandlas av Machiavelli i Fursten, och polemiserar skarpt emot honom. Här berör jag bara ett par sådana spörsmål relaterade till utrikes- och säkerhetspolitiken.
För att föra krig behövde man ha rättfärdiga grunder. Det tycks i någon mening ha varit Fredriks allmänna utgångspunkt. Han anslöt här till den samtida diskussionen. För Machiavelli – som enligt Fredrik var en ond människa och en fördärvare av sedligheten – var den frågeställningen inte särskilt relevant enligt vad som kan utläsas av Fursten (den rena statsnyttan var ju där de facto och med nödvändighet avgörande för en furste som ville säkra sitt hus).
Men Fredrik tolkade redan från början sin anslutning till denna generella utgångspunkt ”generöst”. Han kom därvid in på begrepp och resonemang som vi känner igen från vår egen tid (preventivkrig):
”Det finns också angreppskrig, som bär sitt rättfärdigande i sig … Det är de förebyggande krigen, som furstar klokt nog då företar sig, när stormakten bland de största europeiska staterna hotar med att bryta igenom alla barriärer och sluka världen … Bättre alltså att skrida till angreppskrig, så länge man ännu har att välja mellan oljekvist och lager, än att vänta fram till den tidpunkt, där allt är så förtvivlat, att en krigsförklaring bara betyder ett kort uppskov i det totala knektskapet och undergången.”
Perspektivet är här inriktat på ”försvar” mot underkastelse under en väldig stormakt, men några egentliga restriktioner av det slaget var det knappast fråga om i praktiken. Till Fredriks försvar må dock anmärkas, att 1700-talets folkrätt var oklar när det gällde anfallskrig. Sådana krig var nog knappast allmänt sett otillåtna. Den amerikanske juristprofessorn James Q. Whitman utvecklar mångordigt i boken The Verdict of Battle att Fredriks Schlesiska krig var rättsenliga enligt då gällande rätt. Sådana krig förekom. Ofta hade de en relativt begränsad räckvidd och utkämpades gärna som en sorts dueller mellan furstar som stred om territorier.
Napoleons kommande erövringskrig innebar början på en ny era av krig med andra dimensioner.
Redan några år efter trontillträdet och utgåvan av Anti-Machiavelli, närmare bestämt 1743, återkom Fredrik självrannsakande till frågeställningarna som han brottades med och efter trontillträdet hade vunnit erfarenhet av:
”Jag hoppas, att eftervärlden, som jag skriver för, gör skillnad på filosofen i mig och fursten och den anständiga människan och politikern. Jag måste medge, att det är svårt att bevara anständighet och renhet, när man är garvad i Europas politiska virvelvind. Man ser sig oavbrutligen i fara, förrådd av sina allierade, övergiven av sina vänner, förtryckt av avund och missundsamhet, och man ser sig slutligen tvungen att välja mellan de förskräckligaste beslut, att offra sitt folk eller sitt ord.”
Fredrik fortsätter sedan i machiavelliska termer:
”Från minsta till största stat kan man räkna därmed, att grundsatsen att expandera är regeringens fundamentala grundval. Denna lidelse är i varje ministerium så djupt ingrodd som Vatikanens universella depotism. Furstarnas lidelser har inga andra tömmar än gränserna för deras makt … Skulle en furste skydda sina intressen mindre omsorgsfullt än sin granne, så skulle denne bara stärka sig, och han skulle visserligen bli dygdigare men också bli kvar svagare.”
För att hantera den teoretiska problematik han brottades med laborerar han här med skillnaden mellan filosofen och människan, å ena sidan, och fursten och politikern, å den andra. Furstarna är ju vargar bland vargar. Fredrik, som själv är en av furstarna, tillstår att det förhåller sig så, men det är uppenbarligen inget som vi bör låta drabba människan och filosofen i honom. En utstuderad vinkling som siktade till att höja honom moraliskt över politikens förskräckliga virvelvindar!
I ett nyformulerat förord till Anti-Machiavelli från 1746 märker man hur Fredrik den Store i sina överväganden alltmer närmar sig Machiavellis sanningar om maktpolitikens premisser och utövning, när han i ett sorts eget försvarstal kontrasterar affärsmannens plikt att upprätthålla ingångna avtal mot furstens motsvarande position vad beträffar ingångna trakter:
”…en furste, som förpliktigar sig, förpliktigar sig inte ensam, annars vore han i privatpersonens läge. Han utsätter desto mer åtskilliga stora stater och stora provinser för tusentals olycksfall. Det är alltså bättre, att han bryter sitt fördrag, än att hela folket går under.”
Fursten kan och bör vid behov offra sin privata ära. Att bryta fördrag kan alltså vara legitimt. Att detta bara skulle vara begränsat till fall då hela folket riskerar att gå under, kan inte gärna uppfattas på annat sätt än som en skickligt utförd plädering.
I sitt redan omnämnda politiska testamente skriver Fredrik:
”Den första medborgarplikten är, att tjäna sitt fädernesland. Jag har försökt att uppfylla detta i alla olika skeenden av mitt liv …Regeringen är beroende av fyra grundpelare: rättstillämpningen, klok finansverksamhet, stramt upprätthållande av manstukten i hären och slutligen konsten att ta tag i de lämpliga åtgärderna till skydd för statsintresset, det vill säga politiken.”
Man får säga att Fredrik under hand helt lämnar Anti-Machiavelli bakom sig. Han skriver på äldre dagar om den egna statens geografiska läge:
”Ni ser, att vi genom detta geografiska läge är grannar till Europas största furstar. Alla dessa grannar är likaså många avundsjuka eller likaså många hemliga fiender till vår makt.”
Fredrik löper linan ut:
”Machiavelli säger: en osjälvisk makt, som står mellan äregiriga makter, måste slutligen gå mot sin undergång. Jag måste tyvärr medge, att Machiavelli har rätt.”
Och till frågan om fördragsbrottets nödvändighet återkommer Fredrik på äldre dagar med en formulering som ger närmast fria händer:
”Statens intresse måste härskaren som regel tjäna. Fallen, att bryta allianser, är följande … 3. när en force majeure kräver det och tvingar en att bryta sina fördrag.”
Cirkeln tycks vara sluten. Fredrik är tillbaka hos den Machiavelli han själv beskrivit, och som han så storstilat började med att ta avstånd från, men kanske inte riktigt förstod och kunde fullt ut värdera med beaktande av dennes samtid och manöverutrymme (jfr till exempel Anders Ehnmark, Maktens hemligheter – en essä om Machiavelli).
Nå, detta är ju snart 300 år sedan. Vad har allt detta med vår samtid att göra? En hel del, är jag rädd för! Fredrik är grym, sällsynt begåvad, klarsynt och, tycks det mig, förvånansvärt öppenhjärtlig. Han hjälper oss nog att se vår egen tid i vitögat. I vissa avseenden är en hel del, faktiskt kärnan, bestående. Furstarna är alltjämt vargar, men blir de möjligen inte naknare och naknare!
För en liten stat som vår egen har vi att utgå från att i stormaktspolitiken är det alltjämt de egna intressena som gäller. Där är fördrag och trakter ibland ett bekymmer, som man försöker runda eller dra sig ur, när väsentliga avvikande prioriteringar eller motstående intressen står på spel. Inte ens ”preventiva krig” är som vi vet uteslutna när det gäller kretsen av stormakter. Liksom på Machiavellis tid förekommer fortfarande lönnmord, det kan vi vara övertygade om. De spärrar som finns försöker man komma runt. I stormaktspolitiken förvränger man ju oupphörligen och hämningslöst, åberopar grundlöst de ädlaste värden till sitt försvar för de skändligaste gärningar samt manipulerar lättsinnigt fakta och händelser till stöd för ren inblandning och direkta aggressionshandlingar.
Men det är ju inte alls fritt fram. Långt därifrån. Motkrafter finns. En ohämmad stormaktspolitik har sitt pris och sin svaghet i form av splittring, intern splittring, ökad isolering, begränsat svängrum och motallianser. Och det var länge sedan stormaktspolitiken firade några egentliga triumfer på slagfälten, annat än rent destruktiva, begränsade sådana (som ofta slår tillbaka). Där grunden är nationellt självförsvar under någorlunda hygglig ledning och samling, kan motståndet bli mycket effektivt, ja oövervinnligt, vilket visat sig.
Nutidens stormaktspolitik har i grunden knappast rört sig särskilt långt bort från den av Fredrik utmejslade politiska kärnan, enligt vilken egenintresset ganska hämningslöst styr. Retoriken och referensramarna har ändrats och kan variera från tid till annan. Stormaktspolitiken må i sitt sökande efter ideologiskt stöd för sin interventionism och aggression åberopa religiösa saker, demokratiska värden, kvinnors rättigheter, terrorism eller, numera kanske mest populärt, mänskliga rättigheter. Det ändrar emellertid inte på det faktiska och närmare besett oftast rätt genomskinliga.
Och det har tillkommit ytterligare väsentliga spärrar mot sådan enväldig, hänsynslös maktutövning från stormakternas sida.
Vår tids allmänna informationsspridning och den sakliga diskussion som den möjliggör, trots kontinuerliga försök från stormakternas, provokatörernas och andra oseriösa aktörers sida till manipulation, är en stark faktor för att hålla interventionism och aggression stången och begränsad.
Numera har vi också uppnått att de rättsliga ramarna för stormaktspolitiken stakats ut, framförallt genom FN-stadgan med dess aggressions- och interventionsförbud, som gör det möjligt för alla att i kritiska lägen se och fastställa vem som är aggressor och vem som är försvarare av det egna landets integritet och självbestämmande. Något utrymme för förebyggande krig finns inte längre. FN-stadgans ordalag är klara och tydliga, hur mycket stormakterna med hjälp av sina olika drabanter och anpassliga akademiker försöker lirka sig runt den. Sådana försök är förgäves.