Historikern Bengt Kummel har skrivit en biografi över en av nittonhundratalets skickligaste politiker i Europa, JK. Paasikivi – Fredens röst (SCRIPTUM 2017, 414 sidor) Han har tidigare utgivit bland annat en annan mycket läsvärd biografi, George Carl von Döbeln (Themis 2009).
Fredsfördraget mellan Finland och Sovjetryssland undertecknades i Tartu, tidigare Dorpat, den 14 oktober 1920. I avtalet överenskom man om gränsdragningen och ett avslutande av kriget mellan länderna. Trots att freden i Dorpat blev relativt fördelaktig för Finlands del, ansåg delar av högern, speciellt det Akademiska Karelen-Sällskapet som grundats 1922, att det var en ”skamfred” som slutits, eftersom inget Storfinland hade bildats.
Som framgår av boken (på sidan 40) gick politiker härefter ”på grönbete med sina krav på Östkarelen, Murmanskbanan med mera. Aptiten var måttlös efter all Kalevalaromantik, som studenterna matats med. Den nationella villfarelsen var stor för det fanns ingen täckning för optimismen. Dessutom var den enögd. Karelare skulle hem till Finland, men ålänningar hindras att ansluta sig till Sverige.”
I ett slutet rum i Helsingfors i mitten av 1930-talet diskuterade en konservativ ledningsgrupp, som bestod av Pehr Evind Svinhufvud, Gustaf Mannerheim, Paasikivi, statsminister Toivo Mikael Kivimäki och utrikesminister Antti Hackzell, de nya hoten. Kreml och Stockholm måste övertygas om att Finland inte tänkte följa Tysklands väg, som man hade gjort under det tidigare kriget (sidan 72).
Paasikivi utnämndes 1936 till minister i Stockholm för att bereda mark för ett närmande i försvarsfrågan, vilket var gagnlöst. Redan 1922 hade nämligen Torvald Höijer, chef för det svenska UD:s politiska avdelning, klargjort: ”Det land som ingår försvarsförbund bör tillse att det har ett avgörande inflytande över det andra landets utrikespolitik för att undvika att bli indraget i krig mot sin vilja.” Utrikesminister Sandler var positiv till ett försvarsförbund men tvingades avgå.
Paasikivi hamnade i ett politiskt tomrum och tänkte begära avsked för att skriva sina memoarer. Men genom ett hemligt protokoll till Molotov–Ribbentroppakten, i augusti 1939, fördes bland andra Finland till Sovjetunionens intressesfär, och då blev det inte tid för memoarskrivande. I enlighet med pakten intog Ryssland sin del av Polen men lovade samtidigt att förhålla sig neutralt till Finland. Detta genomskådades av bland andra Urho Kekkonen, som förklarade att staten kan endast ty sig till egen kraft: ”Nationalandan måste förstärkas med materiella resurser. Stärk försvaret med materiella resurser, armén, skyddskåren och Lotta Svärd!” (sidan 98)
Paasikivi skrev ett brev till den socialdemokratiske utrikesministern VäinöTanner: ”Vår enda möjlighet är att försvara oss så mycket vi kan, och sälja våra liv så dyrt som möjligt. […] Vi är inga tjecker! [ …] Vi skall rusta vad vi kan och skjuta fienden. Vi måste skaffa medel till upprustning.” Tanner motsatte sig dock högre försvarsanslag, då ingen krigsfara hotade Finland. Mannerheim och Paasikivi var gamla och levde i det förgångna. Men snart nog ökade anslagen till försvaret. ”Den vita generalen kanske skulle behövas om faran kröp närmre.”
I Finland levde som sagt en tanke om Storfinland och drömmar om Östkarelen i Johan Vilhelm Snellmans anda (”Viborg, Karelens Jerusalem”). För Paasikivi var detta naivt önsketänkande: ”Äktfinnarna övervärderar sina krafter.” Och han utses till finländsk förhandlare i Moskva. Ett uppdrag som någon jämförde med att ”hänga bjällran om kattens hals”. Inrikesminister Urho Kekkonen motsatte sig alla eftergifter på ”Näset”, det vill säga Karelska näset, och inga baser fick överlämnas till ryssarna. Inför resan till Moskva förberedde sig Paasikivi genom att läsa Gogols Döda själar, om småsvindlaren som köpte upp döda livegna bönder för att göra sig en förmögenhet.
Förhandlingarna i Moskva inleddes med att den finska delegationen åberopade fördraget från Dorpat 1920 och blev därefter intensiva. Paasikivi och Mannerheim sökte en kompromiss. För andra var det ryska hotet en bluff, och de motsatte sig alla eftergifter. De senare hade beslutandemakten och förhandlingarna strandade.
När vinterkriget bröt ut, frågade sig Paasikivi vad Finland hade kunnat göra annorlunda. I hans reflektioner finns en del som antyder den kommande Paasikivilinjen. Samtidigt citeras professor Henrik Meinander: ”På kort sikt var envisheten förstås förödande, men i längden blev den en central förutsättning för att Finland inte skulle uppslukas av Sovjetunionen.” (sidan 157)
Tanner lämnar posten som utrikesminister, Risto Ryti blir statsminister och Mannerheim överbefälhavare. Och Stalin hade tidigare gjort misstaget att utnämna den finske landsförrädaren och kommunisten Kuusinens regering till Finlands lagliga regering. Något som ökade försvarsviljan.
I boken skildras på ett ingående sätt såväl vinterkrigets utveckling som försöken att få Sverige mer engagerat. Fred slöts på Sovjets villkor, som var hårda men ändå inte kartagiska, som Evening Standard kommenterade. I boken ställs frågan hur bland andra Paasikivi kunde godkänna så hårda villkor (sidan 221). Det var fråga om utpressning. Att han åberopade att Peter den Store betalt Sverige en stor summa i ersättning vid freden i Nystad 1721, bet inte på Molotov. Kekkonen blev rasande på ”Paasikivis fred”: ”den finske soldaten strider hellre till slutet än godkänner freden.”
Paasikivi var nu Finlands minister i Moskva och trodde inte på nya krig i motsats till Mannerheim. Han hamnade dock i skottlinjen mellan oförenliga krafter, vilka rörde ytterligare sovjetiska krav på Finland. Det blev hans fall 1941 och början på hans ökenvandring fram till 1944. Hans diplomatiska väg var stängd.
”Hitler spände upp sitt paraply över Finland” i samband med operation Barbarossa, anfallet på Sovjetunionen. Och snart steg tyska soldater i land i Åbo med sina vapen. I boken påpekas (på sidan 261), att forskarna är överens om att Finland förberedde sig för ett nytt krig. ”Dumt tal”, tyckte Paasikivi, när han fick höra att ingen i Finlands regering kunde släppa tanken på en återerövring av förlorade områden.
Återigen föll sovjetiska bomber över Finland. Mannerheim kallade till ett ”heligt krig”. Hans ”dagorder om ett Stort Finland kunde tolkas som ett försök att skapa Storfinland”. I boken diskuteras om Finland hade kunnat agera annorlunda, när man ställde upp på Tysklands sida 1941 (sidan 286).
Paasikivi funderar tillsammans med Ryti över Finlands nya gränser. De var överens om att upprätthålla goda förbindelser med Tyskland. ”Om Tyskland kommer till Petersburg, är det en god och trygg sak för oss.” Sovjetunionen fördrevs från Näset och Viborg återerövrades. ”Det återvunna landet”, jublades det i Hufvudstadsbladet. Samtidigt som England förklarade krig mot Finland, då Mannerheim hade uppgivit att operationen österut inte kunde stoppas. Ännu juli 1942 trodde Paasikivi att Tyskland skulle vinna kriget, tvärtemot vad Marcus Wallenberg hade upplyst honom om: ”Tyskland saknar råvaror.”
Vi har nu kommit till 1944. Ytterligare ett sovjetiskt bombanfall mot Helsingfors sker i februari. Paasikivi åkte till Stockholm och fick smicker av Aleksandra Kollontaj, från 1930 Sovjetunionens sändebud i Sverige. ”Paasikivi hörde sirenernas sång” (sidan 297). Hon ”älskar mig”, trodde han. De sovjetiska villkoren var dock ”bittra, hårda, ja, fruktansvärda”, informerade han regeringen om. Han blev åter sändebud och reste till Moskva. Dock inledde Sovjetunionen en storoffensiv på Karelska nästet under sommaren. Viborg föll. Det utlovade Storfinland krympte för var dag. Den 11 juli gav Stalin order om att anfallet skulle avbrytas. Han var beredd att förhandla. Ryti avgick och Mannerheim blev president. Paasikivi stod vid sidan av och fann vapenstilleståndsvillkoren fruktansvärda.
Paasikivi kom snart att få hålla i taktpinnen, först som statsminister i november – en man med stor erfarenhet av att förhandla med ryssarna. Mannerheim motsatte sig kommunister i regeringen. Statsministern tyckte tvärtom. Det visade sig att Sovjetunionens krav mest var av ekonomisk natur. Paasikvivi sökte goodwill på två håll, dels genom att ta med kommunister i regeringen dels genom att stödja svenskarna i Finland.
I boken skildras hur rättegångarna efter kriget blev ett politiskt skådespel än någonting annat. Paasikivi och Kekkonen beordrade mer eller mindre hur rätten skulle döma i strid mot finsk lag. Ryti dömdes till åtta års fängelse, medan Tanner fick 3,5 år. Mannerheim kom dock undan.
Den 9 mars 1946 blev Paasikivi den förste gammalfinne som valts till president i Finland (sidan 39). Alternativet var agraren Kekkonen, men han drack för mycket och var en ”konjunkturpolitiker”.
Svåra förhandlingar återstod med Sovjetunionen – man var oense bland annat om vem som hade startat vinterkriget 1939. Men ett fredsfördrag undertecknades i Paris och godkändes i Helsingfors den 24 januari 1947. Och Finland fick klara sig utan någon Marshallhjälp, medan Sverige mottog 100 miljoner dollar.
Paasikiivi fick beröm från olika håll, efter att ha förhandlat fram ett avtal med Sovjetunionen, det vill säga VSB-pakten, ett fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd mellan Finland och Sovjetunionen, tillkommet 1948 på sovjetiskt initiativ. Författaren utnämner Paasikivi till ”Europas skickligaste politiker”.
Kekkonen blev statsminister 1950 och mottogs som en representant för en stormakt i Moskva. Paasikivi avgick som president 1956, 85 år gammal. Finlands och Paasikivis linje höll fram till 1991, då Sovjetunionen krackelerade och president Mauno Koivisto förklarade VSB-pakten upplöst.
”Sedan dess har ingen president gått i Paasikivis skor. De blev omoderna över en natt. Ingen har heller, än så länge, varit tvungen att söka efter dem”, avslutar Bengt Kummel. Boken borde vara obligatorisk läsning för alla Finlandsvänner.
På förlagets hemsida läser vi:
”J. K. Paasikivi var en av de mest mångsidiga och kontroversiella presidenter Finland haft. Som ett åskväder låg han över regering och riksdag, beredd att spraka och blixtra. Han hade ett nervöst, hetsigt temperament, talade oavbrutet och frestade medspelares och motståndares tålamod. Han måste överbrygga den klyfta som uppstått i det finländska samhället under krigsåren. Han kämpade i motvind och gav aldrig upp. Som rotfiber lever hans utrikespolitiska budskap kvar i finländsk självidentifiering och republikens linjeval.
I den jämförelsen är Urho Kekkonen lärpojke, en epigon och skicklig spelare, som efter en politisk U-sväng följt och stärkt Paasikivilinjen för att trygga egen makt. Också Kekkonen hade formats av samma turbulenta tid. Paasikivi var kompositören, Kekkonen pianisten som ändrade i partituret. Hos Paasikivi brann en eld som omgivningen hade svårt att uthärda. Till sin natur var den, som vi skall se, en moteld, som tändes när Finlands linje avvek från hans egen.”