Den finlandssvenske författaren Claes Andersson har gått bort vid en ålder om 82. Han var verksam som författare, läkare, musiker och inte minst politiker. På 1990-talet satt han med i Paavo Lipponens (SDP) första regering. Vi återger här en text av honom publicerad i Ny tid den 23 mars 2015.
Har Vladimir Putin planer på att angripa (annektera? invadera?) Finland? Och: har det någon betydelse för utvecklingen hur vi själva beter oss? I tv-kanalen Al Jazeera tillfrågades en talesman för Kreml vilka Rysslands planer var gällande Ukraina. Svaret var överraskande: vi vill att Ukraina skall bli som Finland, ett vänskapligt och neutralt land som håller sig utanför Nato och som vi kan lita på och utveckla ett mångsidigt samarbete med. Trots att vår sittande (numera halvliggande) regering gång efter annan betygar att regeringen och presidenten är fullkomligt eniga och ense om vår säkerhetspolitiska linje, avslöjar praxis gång efter annan att vi i själva verket har två samtidiga och alldeles motsatta säkerhetspolitiska linjer. Statsminister Alexander Stubb och försvarsminister Carl Haglund anser att vi så snabbt som möjligt skall söka medlemskap i Nato (Stubb har till och med sagt att vi inte nödvändigtvis behöver någon folkomröstning i frågan – det räcker om presidenten, riksdagen och regeringen kan enas om ett medlemskap).
Som det senaste schabblet gällande Finlands medverkan i de amerikansk-estniska luftkrigsövningarna klart avslöjade, har både president Sauli Niinistö och utrikesminister Erkki Tuomioja en annan syn på hur vår säkerhetspolitik bör skötas. Vi bör hålla oss utanför Nato, satsa på ett starkt eget försvar och utveckla försvarssamarbete med bland annat Sverige. Och vi bör, så vitt möjligt, hålla oss på speaking terms med vår östliga granne. Niinistö har också talat för att utveckla EU:s militära kapacitet och att utveckla beredskap för alla de nya metoder för cyberkrigsföring som den moderna teknologin möjliggör: den nya mediala desinformationen som har fått den sagolika benämningen trolling – trolleri. Oenigheten när det gäller vår säkerhets- och försvarspolitiska linje kan tyckas vara en generationsfråga men är – naturligtvis – en grundläggande ideologisk vattendelare. Stubb och Haglund verkar tro att Nato, paragraf fem och Finland förvandlad till en stor militärbas kan bli vår trygghet och räddning.
President Niinistö har med sitt aktiva agerande och betonande av samtalets betydelse också i en trängd situation visat att han är realist och realpolitiker som vill fortsätta Paasikivi–Kekkonen–Koivisto–Halonens säkerhetspolitiska linje. Tuomioja har under hela den tid som Ukrainakonflikten varit brännhet lyckats balansera mellan EU:s sanktionslinje och våra nationella intressen. Men bäst att ta tjuren vid hornen och försöka beskriva vad ett Natomedlemskap i praktiken skulle innebära för oss. Vår 1 300 kilometer långa östgräns skulle förvandlas till en kraftigt beväpnad konfliktgräns, i värsta fall den krigszon där huvudkombattanterna Ryssland och Nato (USA) står mot varandra. Våra flygfält skulle byggas ut för att tjäna Natos amerikanska stridsflygkrafter. Skulle Finland kunna vägra att ha strategiska kärnvapen på sitt område? Troligen inte. Vi skulle vara i samma situation som Norge, som visserligen inte öppet talar om sina kärnvapen, men man kan utgå från att åtminstone en del av de ubåtar som använder norska hamnar är försedda med kärnvapen. Taktiska Nato-kärnvapen i St Petersburgs och Moskvas grannskap – har inte historien lärt oss hur vår granne upplever de hoten? Med tanke på Finlands nationella säkerhet vore ett Nato-scenario närmast mardrömslikt. Ett Natomedlemskap skulle givetvis också förutsätta att Finland solidariskt ställer upp varhelst Nato besluter ingripa, också i konflikter som vi annars inte vore direkt berörda av.
Förstår Natoförespråkarna alls vad allt ett medlemskap skulle föra med sig? Och om de förstår, varför förtiger de riskerna?