Försvarsmakten informerar om den pågående övningen Joint Warrior i Storbritannien under rubriken ”Förenade kämpar i Europas största övning”.
Så gott som samtliga västmakter genomför en koordinerad krigsinsats med armé, flyg och flotta. Försvarsmakten beskriver det svenska deltagandet:
”Under övningen deltog Andra amfibiebataljonen med en understödspluton som skjutit både 8- och 12-centimeters granatkastare, en amfibieeldledningsgrupp, två eldledare, stabspersonal och övningsledning. Syftet med bidraget var i huvudsak att öva med bekämpningsdelar inom ramen för det som inom Nato kallas Joint Fires. Förbandet tog dessutom med sig bandvagnar med förare ur 28:e och 29:e hemvärnsbataljonen. För att komma på plats i Skottland så stödde även Marinbasen med tungtransporter och personaltransport fram och tillbaka.”
Uppenbarligen deltar Sverige med en inte obetydlig del av våra ytterst begränsade försvarsresurser.
Övningen gäller inte försvar av något land i väst mot angrepp utifrån. Istället är det en övning för att militärt intervenera i andra delar av världen. Försvarsmakten skriver att den ”har ett taktiskt scenario som har sin grund etniska konflikter och som följs av ett ingripande från de samarbetande staterna och organisationerna”.
Konflikter som har sin grund i etniska motsättningar finns det gott om världen över. Men det är inget Sverige skall använda sin försvarsmakt till att lösa.
Med 2014 års försvarsberedning har svenska försvaret uppgiften att skydda Sverige mot angrepp och inte att delta i militära operationer utomlands, som de katastrofala krigen i Afghanistan och Libyen. Då Försvarsmakten har mage att kalla operationen ”Förenade kämpar”, visar man något som närmast kan ses som missaktning mot Sveriges alliansfrihet.