Föredrag av Överste 1 Jan Wickbom, bjornerback.com

Vi återger här ett föredrag av överste Jan Wickbom den 11 maj 2012 i Uleåborg.

Men mycket av vad jag kan om krig – det har jag lärt mig av finländare. Allt som svenska försvarsmakten gjorde under första hälften av 1900-talet hade samma grund som Finlands Försvarsmakt. Detta tål att fundera över och pratas om. Under detta föredrag skall jag passa på att tacka några av mina finländska läromästare. I femtio års tid har vi i Sverige sökt anpassa oss till den amerikanska operationskonsten. Jag behöver inte beskriva de amerikanska teorierna om Revolution in Military Affairs, nätverksbasering, manöverdoktrinen m m. Jag vet att de är välkända i Finland. Ni har emellertid förstått att stormaktens offensiva strategiska idéer inte är tillämpbara i ett litet lands försvarsstrategi. Det har vi inte förstått i Sverige. Utan vi har ominriktat Sveriges försvarsmakt och försökt göra den så lik USA:s insatsstyrkor som möjligt. Redan under 1960-talet började vi anpassa värnpliktstjänstgöringen efter amerikanskt frivilligmönster. Bland annat införde vi en ny ledarskapsteori. Den gick ut på att man skulle motivera och förklara innan man gav order och sedan skulle man övertala mottagaren att frivilligt lyda ordern. Man skulle inte längre utgå från att soldaterna hade plikt att försvara Sverige, utan man skulle be dem göra det Detta var inte enligt finsk modell!

Under mina elva år som regementschef i Boden hade jag förmånen att varje år få besök av general Adolf Ehrnrooth. Han talade då om för åldersklassen att försvarskrig inte är någon frivilligrörelse och att order och plikt är begrepp som skall åtlydas utan prut. Generalen skulle tala i tre kvart. Han höll ibland på i fem kvart. Hela tiden var det en dödstyst uppmärksamhet bland åhörarna – man kunde höra en knappnål falla. Första året utbröt en applådåska när generalen slutade. Grabbarna stampade i golvet – det lät som när Sverige slår Finland i ishockey. Generalen var märkbart nöjd. Men jag ansåg inte att man skall bära sig åt som sjölejon på cirkus när man tackar en finsk general. De följande åren var jag snabb med att kommendera Givakt! när anförandet var slut. Då stod mina soldater som tända ljus när generalen marscherade ut med stadiga steg.

Nu har vi inte längre värnplikt i Sverige utan bara frivilliga legosoldater. Det förefaller i varje fall mig och säkert er obegripligt. Men det skall förklaras med att vi inte tror att Sverige någonsin, eller i vart fall inom överskådlig tid, blir invasionshotat. Därför skall vi i framtiden bara ha frivilliga insatsstyrkor, som kan sändas ut överallt i världen. Det har under kalla kriget varit fråga om FN-insatser, sedan insatser i forna Jugoslavien, Afghanistan, Adenviken och Libyen. Svenska folket, skattebetalarna, är inte helt till freds med dessa insatser, så frågan är hur det blir i framtiden. Om vi slutar göra insatser skulle vi inte behöva någon försvarsmakt! Om jag skall redogöra för Sveriges försvar i dag, skulle jag sluta där. Men det vill jag inte! Kriget i Georgien oroar många svenskar: Är världen så fredlig att vi aldrig mer blir invaderade? Finland och Sverige är två små länder tätt inpå det stora Rysslands nordvästra gräns. De globala råvaru- och försörjningskraftfälten korsar denna gräns. Ett samarbete här mellan USA och Ryssland ter sig inte bara önskvärt, utan naturligt. I alla tider har varor och tjänster rörts fram och tillbaka över denna gräns. När vår förste Bernadotte år 1812 träffade ryske tsaren i Åbo kom de överens om att denna handel borde befrämjas och inte bekämpas. Kungen visste att denna överenskommelse – denna rätt att på egna villkor driva handel med en stormakt – måste försvaras. För säkerhets skull drog Karl XIV Johan år 1814 med Norge i samarbetet. Det höll till 1905, då Norge vände sig västerut i stället för till Sverige och Ryssland. År 1917 ändrade Finland inte den bernadotteska politiken. Finland har påmints om att den måste försvaras, Sovjetunionen accepterade den ju inte.

Efter andra världskriget har Finland tydligare än Sverige betonat Bernadottes grundidé. Globaliseringen innebär eller medför inte bara att fredlig handel måste fortgå, utan att också väpnad kamp kan utbryta mellan stormakter i tvisten om sådana sinande naturtillgångar som finns bland annat på Nordkalotten. Finland och Sverige ligger då illa till mellan två hungriga stormaktsblock. General Gustaf Hägglund brukar säga att Sverige är ett hangarfartyg i Östersjön som måste försvara sig. Vår frihet måste mer än någonsin kunna försvaras. Men hur försvarar vi oss mot stormakter? Vi i Sverige lär aldrig mer få råd att välja en operationskonst, som går ut på att möta, hejda och slå en angripare vid gränser och kuststräckor. Ett kraftfullt uppträdande där kan ge lokala framgångar. Men vi bör framför allt inrikta oss på att överallt, alltid och länge kunna bjuda väpnat motstånd. Då kan vi kanske få motståndaren att så småningom avbryta ett anfall. En angripare torde eftersträva ett snabbt avgörande och han vill inte möta långvarigt motstånd. En försvarsmakt av tillräcklig styrka respekteras förhoppningsvis av stormakterna och vi får vara i fred. Detta försvar, denna motståndsstyrka måste i ett litet land utvecklas och demonstreras av värnpliktiga soldater. Tankarna, jag redovisat, har jag inte nått fram till av egen kraft. Jag vill inför detta auditorium berätta om ett exempel på hur jag fått hjälp med att nå dem. För länge sedan – någon gång i slutet av 1960-talet – var jag inbjuden till en herrmiddag hos överste Walter Horn i Helsingfors. Gäster var överste Nihtilä, generalerna Österman och Oesch samt två unga kaptener, Gustaf Hägglund och Jan Klenberg. Kaptenerna var väluppfostrade och sade inte så mycket i detta sällskap. Jag drumlade emellertid på med frågor om strategi, operationer och taktik hela kvällen. Överste Nihtilä berättade utförligt om vapensmusslet och hur han på Mannerheims uppdrag hade förmått divisionscheferna på Aunusnäset att lämna sina försvarsställningar för att förkorta fronten där och kunna omgruppera till Näset. General Österman hade, som ni vet, varit kommendör på Näset under vinterkriget och general Oesch på sommaren 1944. De hade mycket att förtälja och de diskuterade livligt mina frågor och alla krigskonstens finesser. När vi framåt småtimmarna skulle gå hem, tog General Oesch mig vänligt i kavajuppslaget och sade: “Herr major – I krig sysslar man inte så mycket med strategi, operationer och taktik. – Man slåss!”