Den nordiska gemenskapen har en lång historia, men vi glömmer ofta att den inte alltid har präglats av fred och vänskap, utan också av våldsamma konflikter och blodiga krig. Det finns ingen anledning att förringa eller förbigå dem.
Vi drar alla nytta av att öppet möta de mindre behagliga episoderna i vår historia. Också för att visa att de inte utgör några hinder för Nordens äkta och resultatbringande samverkan och samförstånd i Norden i dag.
När Finland vann sin självständighet 1917 var det ingalunda klart att vi ville orientera oss mot det nordiska samarbetet. Ryssland ansågs utgöra ett ständigt hot och den vita sidan hade efter inbördeskriget sökt Tysklands skydd och de facto gjort oss till vasaller till det sydliga kejsarriket med en tysk prins som kung, som dock inte hann bestiga tronen före det tyska imperiets sammanbrott.
För en kort period sökte vi Storbritanniens skydd som följdes av en satsning på randstatspolitik. Efter att dessa alternativ hade prövats och förkastats blev det dags att definiera Finlands politik som neutralitetspolitik. Det ledde inte omedelbart till en nordisk orientering. Finlands relationer till Sverige belastades ännu av Ålandsfrågan, och språkstriden i landet påverkade också relationerna till de övriga nordiska länderna. De högerradikala studenterna gjorde dessutom anspråk på Finnmark, vilket oroade norrmännen. Läs artikel