Ett undergivet Sverige uppvisas i försvarsavtal med USA

Olof Kleberg

Publiceras med författarens tillstånd. Artikeln först publicerad i Västerbottens-Kuriren den 21 maj.

Strax före midsommar ska det ske: Sveriges riksdag tar ställning till ett intimt försvarssamarbete med USA, mer långtgående än förr. Man kan se det som en följd av Sveriges Natointräde – men detta DCA-avtal är helt separat.

Avtalets kärnpunkter är:

– Det ger USA ”obehindrad tillgång” till 17 militära baser runt om i Sverige (här i norr Kiruna, Boden, Luleå, Vidsel, Östersund, Härnösand)

– Det ska leda till större ”flexibilitet” för USA att stödja Sverige och Nordeuropa

– Det ger USA rättigheter i Sverige – men utan löften att försvara Sverige

Avtalet liksom vårt nya Natomedlemskapet betyder en helt ny säkerhetsstrategi för Sverige. Orsaken är begriplig: Rysslands nya aggressivitet och anfall mot Ukraina i februari 2022. Många som liksom jag länge stödde svensk alliansfrihet, insåg att en sådan inte längre var möjlig.

Men räcker inte Nato-medlemskapet och den nu pågående starka anpassningen av försvar, vägar, civil beredskap? Nej, menar Kristersson-regeringen och många instanser. De 17 baserna ska bara användas som förråd, svenska regeringen ska besluta om eventuella insatser, garanteras det. ”Samråd” ska ske.

I radions Godmorgon världen (19/5) fick en militärexpert, Robert Dalsjö, ensidigt förklara fördelarna med avtalet. Men faktum är att regeringen, särskilt statsminister Kristersson, haft väldigt svårt att diskutera riskerna. Avtalet är oprecist. Som när regeringen nöjer sig med att det ”inte finns några skäl” att ha permanenta baser eller kärnvapen i fredstid.

Ulf Kristersson avfärdar de flesta farhågor med ”det kan väl var och en förstå” att vi måste vara nära USA, att upplåta baser osv. Denne vindflöjel har nu också surrat om att Sverige skulle kunna tillåta kärnvapen i krig (Sveriges radio 13/5), något förut helt otänkbart.

Den som vill se en slagfärdig satir om Kristerssons vacklande rekommenderas SVT:s Herr Talman (17/5).

Norge och Danmark har klausuler i sina DCA-avtal med USA att kärnvapen inte får placeras ut i deras länder. Varför har Sverige inte gjort samma sak?

Nej, DCA-avtalet och dess effekter kan inte ”var och en förstå”. Det gäller avgörande frågor för Sveriges framtid. Så menar Hans Blix, en av Sveriges mest ansedda och klarsynta säkerhetspolitiker, liberal utrikesminister och FN:s vapeninspektör i Irak. Han har efterlyst en bred folklig diskussion, grundlig information och folkomröstning (på sajten alliansfriheten.se 14/2, föga uppmärksammat).

Han avvisar alltså inte avtalet rakt av som Svenska Freds med flera.

Tre starka argument för att granska avtalet finns, menar jag:

– Innehållet – obalans mellan parterna, oklarhet om baser och kärnvapen, brist på analys av konsekvenserna av ett avtal

– Demokratin – alltför lite av granskning har skett. Främst V har kritiserat, liksom Jan Guillou. S är tyst utom den förre ministern Pierre Schori. Remissinstanserna svar inom kort kan dock ändra detta. Kanske kan då en rejäl diskussion uppstå.

Det krävs faktiskt 2/3 majoritet för att avtalet ska godkännas i riksdagen. Och det är ingen brådska. Ett eftertankens år kan behövas.

– Kärnvapnen – Kristerssonregeringen nöjer sig lättfärdigt med att ”det inte finns några skäl” att tillåta kärnvapen i fredstid.

Finland har inskrivet i sin grundlag att kärnvapen inte får finnas eller användas i landet under fred eller krig. Norge och Danmark har klausuler i sina DCA-avtal med USA att kärnvapen inte får placeras ut i deras länder.

Varför har Sverige inte gjort samma sak? Utan i stället visat upp en beklämmande undergivenhet.