Ett krig som präglade afghanerna

Lars-Gunnar Liljestrand

William Dalrymple har skrivit en väldokumenterad bok om det första brittisk-afghanska kriget (1839–42),Return of a King (Bloomsbury 2013). Många har tidigare skrivit om kriget men Dalrymple har tagit del av nya ögonvittnesskildringar och i väst opublicerade uppteckningar om kriget av afghaner som på olika sätt deltog.

Jan Myrdal skrev om boken i Folket i Bild/Kulturfront 3:2013:

”Detta är, åtminstone i den sydasiatiska underkontinenten och den engelsktalande världen, en av denna säsongs viktigaste böcker. Den i Indien bosatte skotske historikern William Dalrymple har nämligen skrivit den hittills bästa och kunnigaste sammanfattningen om det Första Afghankriget 1839–1842. Han redovisar med vilka drag ‘det stora spelet’ om Asien den gången öppnades och tydliggör med hittills i väst okända dokument den ohyggliga parallelliteten mellan det första Afghankriget och det nuvarande femte Afghankriget.”

Kriget var det första av de tre brittisk-afghanska krigen på 1800-talet och början på The Great Game, stormaktspelet mellan Ryssland och Storbritannien om inflytandet över Centralasien.

Som motdrag mot Rysslands och Persiens ökande inflytande bestämde sig britterna för att återinsätta den landsflyktige kungen Shah Shuja som fördrivits från Kabul av sin rival Dost Mohammad Khan. Åsikterna var delade inom de styrande bland britter­na om vem av de två man skulle satsa på, men det blev Shah Shuja.

Tre hundra kameler med vin

Den brittiska armén sattes upp i Indien och utgjordes av 1 000 britter och 14 000 sepoyer (beteckningen på indiska soldater i kolonialarmén) från Ostindiska kompaniet. Till det kom 6 000 soldater rekryterade av kungen och inte mindre än 38 000 indiska så kallade Camp Followers, familjer, tjänare, hantverkare och andra som följde med armén som tross. För att klara transporten krävdes 30 000 kameler för den långa marschen upp genom Indusdalen och över bergspassen in i Afghanistan. De brittiska officerarna färdades ståndsmässigt. Trehundra kameler var öronmärkta för vinförrådet. Högre officerare behövde 50–250 kameler vardera för sin personliga utrustning.

Med den uppsättningen var det var inte förvånande att det gick som det gick senare under fälttåget. Dalrymple beskriver de oändliga vedermödorna under marschen upp till Kabul. Missöden vid flodövergångar, de höga bergspassen och till det kom ständiga nålsticksattacker från afghanerna. Men Kabul kunde intas utan strid. Britterna hade rykte om sig att vara en nästan oövervinnelig militärmakt och det afghanska motståndet backade i början.

Det var inte en enkel och rättfram konflikt mellan afghaner och inkräktare. Dalrymple beskriver de komplicerade turerna mellan olika falanger och allierade som ständigt bytte sida. Britterna sökte köpa sig bundsförvanter och lyckades också till en början.

Väl på plats i Kabul med Shah Shuja installerad började britternas problem. Motståndet mot ockupationen växte och afghanerna samlades till slut under Akbar Khan, son till Mohammad Dost, som manade till heligt krig mot ockupanterna. Utlösande var också beteenden hos några av de brittiska ledarna. Alexander Burns, känd som den brittiske spion som först utforskade vägen upp genom Indusdalen och in i Afghanistan, hatades som ökänd kvinnojägare och dödades efter anklagelse om en förbindelse med en afghansk kvinna. William Macnaghten, den civile ledaren för ockupationen, dödades sedan afghanerna avslöjat att han drev ett dubbelspel för att hetsa olika inhemska grupper mot varandra. Burnes kropp hackades sönder och Macnaghtens avhuggna huvud bars runt i Kabul.

På hösten 1841 hade britternas situation blivit ohållbar i Kabul. Efter förhandlingar med motståndet började uttåget i januari 1842 med resterna av den uthungrade och uttröttade armén i isande vinterkyla och snöstorm. I passen mellan Kabul och Jalalabad förintades armén av afghanerna som stormade ned från höjderna och besköt de re­tirerande ur bakhåll. En person nådde utmattad fram till Jalalabad där hans häst dog under honom framför fortets murar.

Britterna överger sina sepoyregementen

En del av de brittiska officerarna hade övergivit sina sepoyregementen inför det hotande nederlaget. De kvarvarande sepoyerna såldes som slavar, släpade sig fram som tiggare i Kabul eller dog helt enkelt. Det skulle få konsekvenser flera år senare, säger Dalrymple. Sepoyupproret 1857 i Indien mot kolonialväldet startade just hos efterföljarna till de regementen som gått under i Afghanistan.

Minnet av britternas svek levde kvar och nederlaget i Afghanistan visade att britterna inte var oövervinnerliga.

Dalrymple menar att kriget 1839–1842 är levande för afghanerna. “Vi i väst kan ha glömt detaljerna i denna del av historien som i så hög grad format afghanernas hat mot utländskt styre. Men afghanerna har inte glömt.” Särskilt Shah Shuja kvarstår som en symbol för quislingförräderi i Afghanistan. År 2001 frågade talibanerna sina unga män: “Vill du bli ihågkommen som en son till Shah Shuja eller som en son till Dost Mohammed.”

När Mullah Omar kom till makten sökte han medvetet efterlikna Dost Mohammed och som denne tog han profeten Mohammeds heliga mantel från relikskrinet i Kandahar och svepte sig i den. Han deklarerade sig, liksom sin föregångare Amir al-Muminin, som ledare för de trogna, ett avsiktligt och direkt återskapande av händelserna från första Afghanistankriget, vars innebörd omedelbart förstods av alla afghaner.