Carl Bergqvist (signaturen Wiseman) tar upp en rad relevanta frågor om bristerna i den svenska debatten om Nato-medlemskap (se nedan).
Själv gör han sig dock skyldig till en grov förenkling då han menar att de som vill bevara alliansfriheten skulle böja sig för ryska reaktioner och uppge svensk självständighet inför hotet om att ”reta upp Ryssland” om Sverige ansluter sig till Nato.
I själva verket är det så att Sverige vid ett medlemskap har gått in i en militärallians som har uttalat att Ryssland är dess huvudfiende. Med ett Sverige (och därmed sannolikt även ett Finland) som medlem i Nato skulle Ryssland vara inringat av Nato-stater i Östersjöområdet. Med Finland i Nato har man dessutom fått en ytterligare 130 mil lång landgräns mot vad man omfattar som en fientlig omvärld. Detta handlar inte om att reta upp Ryssland utan om realpolitik. Svensk säkerhetspolitik måste styras av realism, inte av alarmism.
Ryssland kommer i ett fall som ovan att vidta åtgärder mot inringningen, och på motsvarande sätt kommer Nato att svara med att trappa upp militärt. Inte nödvändigtvis direkta krigshandlingar men säkert ökade militärövningar från båda sidor, fler gränskränkningar, kraftigare politiska påtryckningar. Sammantaget en avsevärd och farlig spänningshöjning i vårt närområde. Utvecklar det sig till en öppen konflikt, riskerar vi att omedelbart bli indragna.
Det här har ingenting att göra med att Sverige skulle vika sig för Ryssland. Men vi har som småstat allt att vinna på att militärblocken inte ställs mot varandra i vårt närområde. Därtill kommer att vi inte ens med ett Nato-medlemskap är garanterade militärhjälp vid en verklig kris. Vi kan inte lita på att någon stat eller allians av stater kommer att försvara oss i ett hett läge. Det är bara Sverige som kan och vill försvara Sverige.
Medlemskapsmotståndare är mycket klara över att Sverige – mot denna bakgrund – behöver genomgå en väsentlig militär upprustning och att den förda politiken är alldeles för svag för att åstadkomma detta. Även där hugger Bergqvist i sten.
DÄRFÖR BRISTER DE I NATO-DEBATTEN , Carl Bergqvist i Expressen
- BESLUT
Alla beslut i Nato fattas enligt koncensus. I praktiken innebär detta att vilket medlemsland som helst kan fälla ett beslut så de beslut som fattas blir starka. Ingen kan dock tvingas till annat än det kollektiva självförsvaret. Ett exempel är alla de Nato-länder som inte deltog i Libyeninsatsen. Sverige sitter i dag med på många av mötena men får inte vara med och besluta.
- FINANSIERING
De flesta länder i Europa har låtit sina försvarsbudgetar och försvarsförmåga falla under 2000-talet, vilket innebar ett bryskt uppvaknande i samband med Ukrainakriget. Nu har alla länder förbundit sig att på tio års sikt arbeta upp budgetarna mot 2 procent av bnp, vilket är vad som anses ge trovärdig förmåga att både kunna ta emot och ge militärt stöd. Sverige kommer 2020 att ligga på cirka 1 procent. Läs krönikan